Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Hvad slutet blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
emot henne. Detta skulle nog också kontoristen ordentligt
hafva uträttat, om han bara ej glömt af det den dagen, och
det var nog för att göra Fru Hampton otålig. Ilon ville resa
hem. Farbror Daniel hade fått reumatism och låg sjuk,
och Kitty brukade alltid glömma af att sopa i det bästa
gästrummet. Hon måste fara hem genast. Hon hade
ingen lust att låta allting därhemma gå alldeles på tok,
medan hon var borta, som Mari Bradley hade gjort.
Emellertid gick äfven clen andra dagen, utan att någon
advokat syntes till.
Under tiden hade Bessi enträget bedt och besvurit
sin broder att gå på visit hos fastern, och dessutom hade
Fru Philips också yrkat på att Torn ovillkorligen skulle
göra det. Ehuru ogärna, måste han då till slut kläda
sig och gå till Fru Tanners, i den tysta förhoppningen, att
Faster Maria redan farit hem till sitt land igen.
Men till hans stora bedröfvelse svarade man honom
att Fru Hampton var hemma; och Tom gick uppför
trappan och knackade på hennes dörr.
»Kom in», svarade hennes röst; men den ljöd helt
olikt Faster Marias vanliga kraftiga och manliga stämma,
och när Tom så steg in, såg han att fastern satt där på
en stol, helt nära dörren, och vaggade sig fram och
tillbaka under svåra plågor. Hon hade vrickat fotleden,
tidigt på förmiddagen, sade hon, då hon skulle streta sig
uppför dessa ohyggliga mörka trappor, och ingen lefvande
själ hade varit inne hos henne sedan dess — »ingen lefvande
själ», upprepade hon förtrytsamt — som om det varit fullt
upp med andar och spöken, under att endast det menskliga
väsen, som behöfdes för att hjälpa henne, fattades.
»Nej, men det var då för illa!» utropade Tom. »Har
Faster då fått ligga och plågas här så länge, och det
alldeles ensam till? Låt mig då först få hjälpa faster till
sängen, så skall jag sedan strax springa efter en läkare.»
»Nej, nej! jag vill inte ha’ någon läkare!» skrek Faster
Maria. »De äro så grymma och brutala allihop — de skulle
bara komma coh vilja taga af hela foten på mig! Ah, Gud
nåde mig!» — och så jämrade hon sig och blef alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
