Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En Stockholmspromenad på 1880-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgaf stockholmaren, »så stor, att jag inte nu hinner redogöra för
den, men kom med, kan ni själf få se.»
Herrarne löste hvar sin middagsbiljett för 1.75 och inträdde i stora
salongen, hvars prakt slog landtpatronen med häpnad. Han såg sig
omkring med vördnad, betraktade det präktiga taket med förtjusning,
gjorde sig noga underrättad om hvilka alla gubbarne i bröstbild vore,
lyssnade till musiken med hänförelse och höll på att glömma hungern.
Stockholmaren påminde om det egentliga ändamålet för deras
ditkomst, och så framträdde brukspatron med djup aktning till det
stora smörgåsbordet, där han armbågades med några dussin andra
främlingar samt någon enstaka inföding. Han slog sig sedan med
stockholmaren ned vid ett prydligt dukadt bord, fäste servietten med
andakt under hakan och bjöd genast på en butelj champagne.
Efter kaffet och den ungerska militärkonserten gjorde herrarne
några slag i Berzelii park, hvarpå de satte sig i spårvagnen vid
Norrmalmstorg och foro till Djurgården. Under det de åkte Strandgatan
fram åt, visade stockholmaren på de nya, ståtliga husen vid den gatan.
Då spektaklet å Djurgårdsteatern var slutadt, begåfvo de sig ned
till Alkärret och stego om bord på en »nattbåt» som förde dem till
den rikt upplysta, af människor öfverfylda Strömparterren, hvarifrån
musiken ljöd långt ut åt vattnet samt högt upp på Norrbro och ända
bort till Strömsborg, där också stark belysning och sprittande musik
förenade sig med den stockholmska försommarnattens eget ljusa behag.
När östgötapatronen och hans följeslagare sedan långsamt
vandrade längs Strömgatans breda väg, för sin utsigt en af de skönaste
i Europa, ned åt Karl XII:s torg igen, förbi några af samhällets
olycksbarn af båda könen, fula skuggor i aftonskimret, och hörde musiken
från de två strömförlustelseställena blanda sina toner med ljudet
från musiken utanför Berns’ salong och från Blanchs kafé samt
när de därefter nalkades det sist nämda och funno belysningen där
ännu mera bländande, folkskarorna mycket tätare och lifligheten
kanske ännu mera vaken, sporde landtmannen, om Stockholm då
aldrig sofver. Själf var han af den långa promenaden så trött, att
han strax efter tolf tog för den gången afsked af stockholmslifvet, af
hvilket han dock sett endast de allra yttersta sidorna. Han erkände,
att det öfverträffat alt hvad han förestält sig samt att det stockholmslif
han nu såg på åttiotalet vore något helt annorlunda, något mycket
rikare och intressantare än det, med hvilket han gjort bekantskap
under det första besöket i hufvudstaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
