Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Högtider och fester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påskfirandet ingalunda stå efter julen. I det afseendet har pingst
mindre att betyda, ty den högtiden firas mera i det fria än inom
kyrkmurarne, enär man då har att glädja sig åt vårens ankomst. Om
pingst ej infaller alt för tidigt, företagas många utflygter i
Stockholms omgifningar, och ofta inviges då det stockholmska
sommarlifvet, som är så kännetecknande för vår hufvudstad.
Förr invigdes det lifvet långt innan pingst. Då var första maj
»årets första sommardag», ehuru då, lika väl som nu, kanske knapt
våren hade visat några lifstecken. Nu är den dagens betydelse långt
ifrån så stor. Visserligen beger sig ett stort antal stockholmare, i
fall väderleken ej är alt för ogynsam, ut till Djurgården. Men den
gamla majfesten lefver dock icke mer. Den fina verldens promenad
i vagn, garnisonsofficerarnas kårmiddagar och hela det festliga
hufvudstadslifvet på Djurgårdsslätten och i Djurgårdsbackarne finnas ej i vår
tid. De kungliga synas kanske icke als eller uppenbara de sig i spridda
partier och utan ståt. Det är nästan endast på Hasselbacken som det ser
festligt ut och där det är fullt med folk. Först efter ett par veckor
kommer nu ett slags sommarinvigningsfest, då kungl, familjen brukar
visa sig för alt folket på Djurgården och då folkförlustelserna där
äro i full fart, men gamle förste maj i dess glada ståt är det icke.
Den högtiden, till hvilken unga och gamla förut längtade, då
sommardrägterna invigdes och vinterns sparpengar togos fram för att låta
Stockholm rigtigt slå sig löst, den tillhör minnet endast.
Annorlunda är förhållandet med midsommar. Det är nya Stockholms,
liksom det var gamlas gladaste fest, men som icke firas i
staden, utan i omgifningarna. Den gamle förelöparen, trefaldighetsaftonen,
lördagen efter pingst, som var en del af »folkets», synnerligen
tjänstflickornas, drängarnes, äfven gesällernas och i synnerhet
garnisonssoldaternes sommarnattfest, har förlorat sitt anseende lika mycket
som första maj, kanske ännu mera, och nu för tiden hör man föga
talas om trefaldighetsnatten och de blodiga slagsmål, som förr egde rum
i en af Stockholms skönaste näjder, vid den idylliska Ugglevikskällan.
Alldeles öfvergifven är den näjden visst icke under den natten, och
äfven Hagaparken är nog besökt, men det myckna folket ser man
icke till, och de vilda uppträdena höra åt minstone till undantagen.
Bränvinsflaskan är ej alldeles bannlyst, men hon är kanske icke
så stor som förr och förekommer ej i så många exemplar. Är detta
goodtemplarnes förtjänst? Möjligtvis! Stigande bildning i allmänhet
inom arbetsklassen torde väl göra sitt till. Skolan och arbetareinstitutets
föreläsningar äro också faktorer i ett mera hyfsadt folklif. Det
är ej mera något folklif, påstås det, men påståendet är ej grundadt
på sakförhållande. Tiderna förändras, och vi med dem. Vi äro icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
