Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. I kyrkan och bönesalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När man ser alt detta och dess utom vet, att mången stockholmare
icke unnar sig någon fristund och rakt af anser sig icke ha tid
att gå i kyrkan, äfven om han kände lust därtill, skulle man vara
böjd att tro, det kyrkorna stode tomma. Detta är dock ingalunda
förhållandet, och minst af alt är det händelsen med kapellen och
bönesalarne. Dessas tillväxt är verkligen storartad.
År 1848, med omkring 90,000 invånare, annonserades i Stockholms tidningar
28 gudstjänstlokaler för hvarje söndag. År 1858, då Stockholm hade något
öfver 100,000 invånare, hade lokalerna för offentlig gudstjänst stigit till 34. I
början af 1868, med något öfver 130,000, visade sig ingen ökning. Då hölls
hvarje söndag gudstjänst på blott 33 olika ställen. Vid ingången af 1878, då
folkmängden ökats till öfver 160,000, voro gudstjänstlokalerna 41. År 1888, med
225,000 invånare, annonseras gudstjänst på öfver 60 ställen och på många af
dem flere gånger om dagen.
Ehuru dessa siffror endast angifva yttre förhållanden, äro de
likväl icke utan betydelse för kännedomen af det kyrkliga lifvet i nya
Stockholm. Gudstjänstlokalernas antal har visserligen ej tillväxt i fullt
samma förhållande som befolkningen, enär vi för 40 år sedan hade
28 sådana lokaler på 90,000 människor och nu omkring 60 på
225,000; men de 28 gudstjänstlokalerna år 1848 omfattade dock
endast territorialförsamlingarnas kyrkor samt sjukhusens och
fängelsernas, och de senare äro nu mera icke medräknade, enär de ej äro
offentliga. Territorialförsamlingarna äro fortfarande de samma, fastän
med betydligt flere församlingsmedlemmar, men hela återstoden, som är
minst lika stor, tillhör de frikyrkliga riktningarna och har helt och
hållet tillkommit under de senare årtiondena. Icke en enda ny
territorialkyrka har uppförts under dessa år, och förslaget om en sådan,
på Ladugårdslandet, som i så fall skulle delas i två församlingar,
väckte 1886 häftigt motstånd. Johannis nya kyrka är icke en
tillökning i antalet, utan endast en ersättning för församligens
afskaffade gamla.
Det är således icke de gamla församlingarna som, oaktadt
betydligt tilltagande folkmängd, skaffat sig nya gudstjänstlokaler, utan
de nya, som uppstått, tillhöra helt och hållet riktningar som
antingen skilt sig från statskyrkan eller anse dennas tempel och
presterskap icke för sig tilltalande och därför samla sina anhängare i
särskilda kapell och bönesalar.
Ofta höres det påståendet, att dissenterkapellen fyllas af
andäktiga, under det statskyrkans tempel stå tomma. Detta är dock icke
öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Kapellen och
bönesalarne äro visserligen fylda, men statskyrkans gudstjänstlokaler ej
häller öfvergifna. I allmänhet äro de senare mycket besökta, och, då
någon omtyckt predikant står i predikstolen, fylda ända till trängsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
