Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. På båda sidor om ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är en första föreställning. Hela salongen är fullsatt. Vackra
damer och smakfulla toaletter fattas icke, dock ser det i allmänhet
något mörklagdt ut, fastän belysningen är så stark. Det var gladare
då fruntimren brukade de hvita teaterkapporna. Under senaste tiden
har det likväl något ljusnat. I allmänhet kunde herrarnes utstyrsel
kanske vara något mera salongsmessig, utan att de därför behöfde,
såsom på de förnämsta platserna i ett par andra af Europas stora
teatrar, uppträda i frack och hvit halsduk.
Äfven vi ha våra »eleganter», det kan ej nekas, men det
händer att »eleganten» icke är svensk, utan t. ex. portugisisk vicomte.
En sådan synes alltid bland mängden. Ständiga kunder lär man sig
också att känna igen, en här, en där, att icke tala om tidningarnas
teateranmälare och om poliskommissarien på nedre parkett,
öfverkonstapeln på tredje raden och poliskonstaplarne på femte raden
samt polismästaren på öfre parkett, och längs väggarna under första
raden på parkett teaterns egna konstnärer och professorn från
konservatoriet.
»De kungliga!» Det går en allmän hviskning genom salongen.
Man vänder sig helt om på parkett och ser åt den kungl. logen. De
närmast sittande resa sig och buga. Konungen i civil drägt hälsar
fryntligt åt alla sidor. Han intager sin plats mellan kronprinsparet.
En eller ett par af de öfriga furstarne sätta sig i bredd med de förra.
Hofvets herrar och damer ordna sig bak om de kungliga.
En svensk teaterpublik är sällan synnerligt liflig af sig.
Visserligen hör man prat och litet sorl under mellanakterna, men
det är mycket späkt i jämförelse med teatrarne i det öfriga
Europa, synnerligen i Italien. Klappa händerna kan man i salongen,
och det stundom ganska kraftigt och ihärdigt. Stå upp och vifta
med näsdukar är äfven brukligt, i synnerhet vid afskedsrecetter och
då utländska konstnärer skola lemna oss, men hvissla brukas icke,
på sin höjd någon gång ett litet hyssjande. Däremot har
blomstermarknaden alltid varit liflig. Uppträder en liten debutant och ej gör
alldeles »fiasco», kan hon vara säker om ett par buketter, kanske
också en lagerkrans. Kransar förbehållas för öfrigt till uppmuntran
af ett halft års trogen tjänst.
Men huru lugnt för öfrigt! Det fans en tid, då femte radens sida var
något bråkig. Det var då så många biljetter såldes till den platsen,
att åskådarne lågo hvarftals på hvarandra, och platsen kallades »liggande
parterr». Den tiden är nu förbi. Nu mera är det lika lugnt och städadt
på femte radens sida som på någon annan plats i salongen, och
poliskonstapeln tyckes vara där endast för sitt nöjes skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
