Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. På båda sidor om ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unga med fröken A. Klemming samt hrr J. Örtengren och H. Nygren
i spetsen, förhoppningarnas glada tropp. Icke just bland de allra
yngsta, men dock endast från detta årtiondes början fäst vid operan
är fröken A. Karlsohn, hvars vackra röst och säkra sångkonst skänka
musikvännerna mycket nöje.
På våren 1886 uppträdde på Stockholms operascen en i utlandet
utbildad och något verldsborgerlig, men likväl fullkomligt svensk
sångerska som fått sin uppfostran i Stockholm, fastän hon hvarken är född
här eller här erhållit sin konstutveckling, fröken Adèle Almati, hvilken
sedan under två år såsom Carmen, Amneris m. fl. setts med stort
nöje, ty hon är icke blott framstående sångerska, utan äfven en på
lyriska scenen föga vanlig dramatisk konstnärinna, hvilken med sitt spel
gifver färg och lif åt de partier, hon sjunger.
Det är att beklaga, att fröken Vendela Andersson (fru Sörensen)
vid så unga år lemnade scenen. Starkare röster kan man finna, men
behagligare svårligen och bestämdt icke bättre skolade och
förståndigare begagnade, ej häller intelligentare sångerskor.
Anmärkningsvärdt är, att vi nu för tiden hålla operakonstnärer till
utförsel, under det vi förut mottogo en icke obetydlig införsel.
Det kan för jämförelsens skull vara af intresse att erinra sig, det
följande sångare och sångerskor varit anstälda vid den svenska kungl,
teatern under de tre senaste årtiondena:
Baritonen Luigi delia Santa (1850—53), sopranerna Emma Normani (1851—53)
och Bertha Röder von Romani (1854—55), tenoren Rademacher (1854—55),
alten Charlotte Bournonville (1857—58), tenorerne David Richard (1859—61) och
A. Lorrain (1861—62), basarne Conrad Behrens (1862—70) och M. Weiss (1863—71),
tenorerne L. Severini (1863—64) och A. Schäfer (1864—67), sopranen E.
Sorandi (1867—68), tenorerne F. Ambrosi (1868—71) och G. Bentami (1868—69),
sopranerna I. Basilier (1872—74) och A. Moe (1873—79), alten W. Ås (1880—81),
tenorerne Wahrmuth (1881—82) och Wolvasko (1882), baritonen Bentzon-Gyllich
(1881—83), alten M. Lagermark (1881—84), baritonen F. Forstén (1883—87) och
tenoren J. Bratbost (1886—87).
Nu äro däremot följande svenska sångare och sångerskor anstälda i
utlandet: A. Ödmann, A. Lange, Sigrid Arnoldson, G. Sommelius och J. Elmblad,
alla egentligen tillhörande nya Stockholm, hvaremot icke en enda utländing varit
här fast anstäld under det senaste spelåret och egentligen ingen sedan 1883, ty
den finske sångaren Forstén och den norske ännu icke fullt utbildade Bratbost
kunna vi knapt betrakta som utländingar.
Gästspelen af främlingar ha ej häller varit talrika under senare
åt. Det förnämsta var Pauline Luccas under spelåret 1886—87, då
denna verkliga storhet inom konsten här lät höra sig såsom Leonora
i »Trubaduren», fru Ström, Selika, Margareta och Carmen, men
ingalunda lemnade någon ekonomisk ersättning för de stora summor
teaterdirektionen gaf ut i afsigt att skaffa Stockholms allmänhet en rik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
