Nya Stockholm / 295 (1890) Author: Claës Lundin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. I den musikaliska verlden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

baksida, ofikleider och serpenter eller åt minstone tuber och basuner,
och tre harpor... »Aldeles utmärkt!... Å, den Nordqvist!»

Första afdelningen är slutad. Bifallet är ännu kanske något
återhållsamt. Det är svårt att komma sig för efter något så ovanligt.
Berlioz är ett snille, det är visst och sant, han var det åt minstone
så länge han lefde, det måste nu erkännas, fastän det är snart ett
par tiotal af år sedan han dog... »Hvad var Liszt!»... »Den ha
vi nu hört tillräckligt!» Men i alla fall vet man kanske icke riktigt,
huru man skall taga det efter första afdelningen. De öfre lagren i
salongen veta det minst, tyckes det, och det är dock de som vanligtvis
både börja och hålla längst i med handklappningarna."

Så kommer fortsättningen. Det varder alt mäktigare, djupare,
underbarare. Salongens bifall växer i samma mån. Man är slutligen
alldeles utom sig af hänryckning. »Marche
du supplice» bisseras. Fram med hr
Nordqvist! Dundrande handklappningar...
Bravorop!... Hofkapellmästaren bugar sig gång
på gång.

J. Dente.

Vårt hofkapell är förträffligt, men så har
det också haft lyckan att ega förträffliga
anförare. Svenskar ha de icke alltid varit,
knapt en tredjedel, men vanligtvis ha äfven
utländingarne gjort sig till svenskar. De ha
trifts så väl i våra förhållanden, i vår
musikaliska verld. Man gör ej häller skilnad
mellan ursprunget, utan talar med samma
aktning, till och med samma fosterlandsstolthet om en Du Puy, som
om en Johan Berwald och skiljer icke als mellan en Foroni och en
Norman, en Dente, en Nordqvist eller en Henneberg. Våra äro de
alla. Alla ha de bidragit till lifaktigheten i vår musikaliska verld.

Bland de allra främsta i det afseendet var Ludvig Norman.
Ännu på åttiotalet var han i verksamhet († 1885), och nya Stockholm
står till honom i stor tacksamhetsskuld. Ehuru i aderton
år orkesteranförare vid vår stora lyriska scen, var han kanske ej
synnerligt bevågen operamusiken, utan egnade sin kärlek åt djupare
musikverk, men det var dock under hans opartiska anförareskap som
Afrikanskan, Borneo och Julia, Lalla Bookh, Mignon och Carmen
först uppfördes på vår teater, som Richard Wagner där gjorde sitt
inträde och Ivar Hallström gaf uppslag till en svensk nationalopera.

Både medelbart och omedelbart uträttade Norman mycket för
musiklifvet i nya Stockholm och hans betydelse som tonsättare var
otvifvelaktigt af stor verkan. Bland annat var det hans förtjänst att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>