Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. På middagar och supéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då är bordsittandet också slut och man bjuder ånyo sin dam
armen och följer henne skyddande in i salongen, där hon nedsättes
på en trygg plats, hvarefter man så fort som möjligt skyndar till
herrns rum för att efter eller jämte kaffet få sig en stark havanna,
alldeles oundviklig på en bättre middag. Efter kaffet kommer
också konjaken eller munken af den heliga Benedikti-orden, den äkta
nämligen, en likör som till stor del utträngt alla andra. Sedan
händer det, att man smyger sig sin väg, men det händer ock, att man
stannar vid spelbordet eller kanske deltager i ett litet »sauterie», en
hoppfull eftersläng af den glada festen, och fram emot klockan elfva
är man färdig till en liten supé.
Någon gång gifvas ännu frukostmiddagar klockan tre på dagen,
men de äro sällsynta i nya Stockholm, och det ser ut, som skulle
supéerna efter gamla systemet äfven få maka åt sig, dessa orimligt
tråkiga supéer, på hvilka man infinner sig klockan åtta eller nio eller
ännu senare, sköljer i sig en kopp hett té, dricker ett par glas punsch,
knuffas i dörrarne, pratar om de likgiltigaste föremål, hör knapt hvad
någon säger för det allmänna sorlet, tränges sedan omkring
matbordet, skrapar åt sig några ostron, smakar på en hummer-à-la-daube,
dricker åtskilliga glas vin med bekanta och obekanta och räddar sig
slutligen för att innan midnatt hinna in på Operakafét eller på Kung
Karl och berätta för vännerna där att man varit på supé hos
generalen eller generaldirektören, grosshandlaren eller fabrikören och att
man nu vill taga skadan igen för några mycket tråkiga timmar.
Nog händer det, att man någon gång på supéerna får höra
musik, men sällan är det god sådan, och fiolkvartetterna äro nu mycket
sällsynta, oftast är det dilettantkram af minsta värde. Endast få hem
i Stockholm äro verkligt musikaliska, och en salong, där ett
intressant allmänt »causerie» föres, är det också ondt om. Det är kanske
därför som unga herrarne X., Y. och Z. icke gärna gå på dessa supéer,
så vida där icke dansas, utan hällre sätta sig hos Berns. Där ha de
Meissners goda orkester, som vida öfverträffar alt möjligt pianoslammer
i sällskapskretsarne. Men höra de verkligen på Meissners musik?
Visst icke! De prata och sköta egen glasmusik. De lära sig förakta
musik, och därtill är nämnde kapellmästare visst icke orsak, men
kanske orsaken kan letas upp på annat håll.
Det gamla Stockholm, det vill säga Stockholm för minst femtio
år sedan, brukade sitta till bords, ej blott på middagar, utan äfven
supéer. Möjligtvis kan den plägseden komma igen. Den vore onekligen
icke ett baksträfvande, utan ett framsteg i civilisation, så vida
icke middagarne flyttas ännu längre fram, börja klockan sex eller sju
och göra alla supéer med mycket mat fullt omöjliga, något ännu mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
