Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. I läsesalongen och på lånbiblioteket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehade det i n:o 6 Malmtorgsgatan och därefter flyttade det till 12
Brunkebergstorg, betydligt ökade boksamlingen och vann ett alt större antal kunder samt
1885 afyttrade biblioteket till ett af sina biträden, fröken M. Berns, nu mera
fru Gariberg, hvilken gifvit ytterligare utvidgning åt affären och f. n. har en
samling af 40,000 band.
Ett annat lånbibliotek i den lifligare delen af Norrmalm är bokhandlaren
O. R. W. Sahlbergs, 17 Fredsgatan.
Liksom bokhandeln, har lånbiblioteksrörelsen under de senare årtiondena
alt mera dragit sig åt norr, men Södermalm saknar visst icke böcker både till
salu och låns. Den stadsdelen hade redan för öfver femtio år sedan ett
lånbibliotek, mamsell C. Kihlbergs, vid Södermalmstorg, hvilket upprättades 1830
och ännu fins kvar samt nu eges af fröken J. Söderberg. På 1870-talet
öppnades af den kända författarinnan Sylvia (fru S. Pfeiffer) ett lånbibliotek vid
Hornsgatan, som dock snart upphörde, och i n:r 17 samma gata har nu mera fru E.
Johansson, född Engqvist, ett godt sådant bibliotek. På Ladugårdslandet, 6
Linnégatan, har fröken Svea Engqvist, också ett välförsedt lånbibliotek, och vid
Kungsbacken eges ett mindre af fröken Fredr. Engqvist. Mindre lånbibliotek
finnas här och där, så att ingen stadsdel är helt och hållet i saknad.
I Stockholms största lånbibliotek, det Kjellmanska, är ständig
rörelse från bittida på morgonen till sena aftonstunden, och de där
anstälda fruntimren ha ett ganska strängt arbete för att tillfredsställa
och ej sällan äfven vägleda stockholmarnes läslust.
Man brukar ofta med ett visst förakt tala om »lånbiblioteksromaner»,
sådana som aldrig läsas af den riktigt bildade och därför
inom literaturen nogräknade delen af allmänheten, men äro alltid
efterfrågade i de offentliga bokuilåningarna, och mången föreställer sig
ännu, att sådana bibliotek icke ha andra böcker än af lägre rang.
Detta är dock fullkomligt misstag, och var det nog äfven i magister
Wiborgs och de öfriga literära lånbiblioteksegarnes tid. Ett godt
lånbibliotek håller all nyare skönliteratur, äfven historiska arbeten och
memoarliteratur, reseskildringar m. m. och måste alltid följa med sin tid.
Vill man veta hvilka författare äro mest omtyckta, behöfver man
blott gifva akt på, huru många exemplar ett sådant lånbibliotek har
af de olika arbetena. Af Tolstois »Krig och fred» höll det Kjellmanska
biblioteket tretiofem exemplar. En tillförlitlig mätare på
smakens växling är det också. Det fins författare, af hvilkas böcker
lånbiblioteket för få år sedan höll ända till tjugu exemplar. Nu mera
äro ett par fullt tillräckliga. I allmänhet tyckes smaken för den
naturalistiska riktningen ha betydligt minskats. Mången som för ett par
år sedan frågade mycket ifrigt efter Zola, Goncourt och deras skola
vill nu läsa företrädesvis George Elliot och de författare som med
frisk realism förena både fin psykologisk uppfattning och ädelhet i
tankar och uttryck. George Sand är icke glömd, fastän Alphonse
Daudet fortfarande står i högt anseende, och man äfven ganska ifrigt
läser författarinnan till Molly Bown.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
