Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. I literära kretsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af dem som nu skrifva i tidningarna skulle det för hundra år
sedan icke ha varit få som diktat till höge herrars lof och af sådana
emottagit mer eller mindre frikostiga »subsidier» eller genom en
Schröderheims bemedling sökt uppmuntran från Gustaf den tredjes
eget penningskrin. I våra dagar sökes blott den stora allmänhetens
gunst, och genaste vägen dit anses vara tidningsvägen. Dalin skref
visserligen en tidning, Kellgren likaså, men tidningsmän i samma
bemärkelse som flera bland vår tids författare voro de ingalunda, och
det var icke tidningarna som utgjorde deras fasta »existensmedel»,
men hade de lefvat i våra dagar, skulle nog också de ha gjort sig
till tidningsmän af samma slag som nu. Huruvida vitterheten vunnit
därpå, vilja vi icke afgöra, men visst torde dock vara, att mäcenatskapet
ofta var mera till skada än gagn.
Voro författarnes förhållanden i gamla Stockholm olika mot vår
tids, så hade äfven de literära kretsarne ett annat utseende, och ännu
för få årtionden sedan voro de ganska olika mot nu. Mäcenatskapet
var visserligen icke det samma som förr, sannolikt till föga skada
för literaturen, men kamratskapet mellan de verklige literatörerne höll
sig länge på samma ståndpunkt, och när man nu läser därom, t. ex.
i Emilie Carléns »Minnen af svenskt författarelif» eller Birger
Schöldströms »Bakom fäld ridå», kan det nog tyckas, att detta lif var både
gladare och innehållsrikare än det som lefves af nutidens författare.
Man bör dock icke glömma, att afståndet ofta förskönar och att man
vanligtvis är alt för benägen att upphöja det förflutna på det
närvarandes bekostnad. Annorlunda var lifvet i de literära kretsarne, det
är obestridligt, men att det var bättre än nu torde ej vara bevisadt.
I ett afseende, det ekonomiska, var det otvifvelaktigt sämre.
Literatören lefde mera för stunden, med en ovilja mot lifvets praktiska
sida, som nu för tiden hör till undantagen. Han var i allmänhet,
såsom Blanche skref om G. H. Mellin, »fattig och lefvande
för dagen».
Benämningen »literärt proletariat» torde ha varit mera berättigadt
förr än nu, ehuru det visst icke är alldeles oberättigadt nu häller.
Det har dock varit vår tid förbehållet, att en svensk författare
verkligen lefver på sin penna, om han ock lefver knapt samt äfven
i de flesta fall måste ha något så när visst att räkna på i en tidning.
Förr hade literatören alltid någon anställning bredvid literaturen, vare
sig i statens, kyrkans eller skolans tjänst, så vida han ej, såsom
August Blanche, egde enskild förmögenhet. För fyra årtionden sedan
förvånade man sig öfver Talis Qualis, som utan någon offentlig
tjänstebefattning slog sig ned i Stockholm för att med författareskap föda
sig och familj, men han hade dock att påräkna en liten hjälp för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
