Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. I muséer och bland konstnärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland folklifvet på söndagsmiddagarne — det räcker endast ett
par timmar — får man höra många utgjutelser, anmärkningar och
omdömen som icke alltid bära vittne om stor konstkännedom, men
ofta nog äro rätt träffande, i synnerhet hvad konstverkens ämnen
vidkommer.
I allmänhet draga söndagsbesökarne igenom museets alla
afdelningar och se så mycket som hinnes med på den korta tiden.
Några ha dock förkärlek för konstslöjdafdelningen och uppehålla sig
där, under det andra vilja företrädesvis se taflor och stanna mest
framför inhemska arbeten, om hvilkas mer eller mindre lyckade
utförande de just icke bekymra sig, men så mycket mer om hvad de
föreställa.
G. Cederströms »Karl den tolftes likfärd» är kanske den målning
som samlar största antalet åskådare. G. von Rosens »Erik den
fjortonde och Katarina Månsdotter» väcker fortfarande stort intresse, och
ännu större framkallas af samme konstnärs porträtt af A.
Nordenskiöld. Malmströms och Kronbergs taflor äro äfven eftersökta, i
synnerhet den sist nämdes af E. Cederlund till museet skänkta »David
och Saul», och mången intresserar sig för Winges »Tors strid med
jättarne».
En ej ringa del af söndagsbesökarne går åt minstone icke
genast upp i öfre våningarna, utan begifver sig rakt fram från ingången
och inträder i statens historiska museum, hvilket måste väcka
deltagande hos hvarje fosterlandsvän och lifva äfven den mest obildade
att söka upplysningar om länge sedan framfarna tider. Museet
och det därmed förenade myntkabinettet äro i främsta rummet
ovärderliga för dem som sysselsätta sig med nordisk fornkunskap och
myntvetenskap, men torde ej heller så litet bidraga till främjande af
allmän bildning.
Statens historiska museum var ursprungligen icke annat än en samling
curiosa från äldre tider och har sitt upphof i det 1666 inrättade »antiqvitets-collegium»,
hvilket skulle grunda ett förvaringsrum för de forntidsskatter, som
kunde i jorden upphittas. Det gick långsamt i början, men småningom växte
samlingen och fick alt mera en vetenskaplig betydelse. Några penningmedel
hade anstalten dock icke. Genom 1734 års lag tillförsäkrades hittaren fulla
värdet och 1/8 däröfver för de i jorden funna fornsaker af ädla metaller som
inlöstes af staten, men hvar gång något hembjöds till museet, skulle »antiqvitets-collegium»,
efter 1693 benämdt »antiqvitets-arkivet», och sedermera den 1786
upplifvade vitterhets-, historie- och antikvitets-akademien ingå med skrifvelse
till kungl. maj:t för att anhålla om det erforderliga beloppet. För att undvika
detta inlöste akademien ej sällan af egna medel.
En af orsakerna till museets långsamma tillväxt var väl ock, att allmänheten
icke hade full kännedom om nyss anförda lagbestämmelse, utan trodde
att en i Kristoffers landslag intagen paragraf ännu egde bestånd, och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
