Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. I muséer och bland konstnärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På ordförandens ena sida småler med trygghet och värdighet
ett välmående anlete omgifvet af hvita lockar. Det är landskapsmålaren
C. A. Fahlgren, han som förvarar klubbens skatter i reda
pengar, en praktisk konstbroder, hvilken under långa tider idkade
köpenskap på samma gång han var en på duken flitig skildrare af
stockholmstraktens måleriska natur. På andra sidan träffa vi Carl
Möller, redan förut bekant för »Nya Stockholms» vänner såsom
Johannis kyrkas byggkonstnär och därjämte verksam såsom både
konstnärsförbundets och konstnärsklubbens sekreterare, alltid på sin plats,
alltid tillgänglig, vänlig och verksam.
Så se vi ett mörklagdt ansigte med regelbundna drag och
prydligt skägg som tillhör landskapsmålaren Axel Lindman och midt
emot ett lika leende som intelligent uttryck hos B. V. Adler, »rektorn»,
som är styresman för Tekniska skolan, men innehafvare af kungl.
medaljen från 1875 och känd som framstående arkitekt, hvars
arbeten kommit i synnerhet Göteborg till godo. Nu mera hör han till
nya Stockholm, dit dalamannen Olof Arborelius länge hört, också en
af Tekniska skolans lärare, men af den stora allmänheten känd som
landskapsmålare, en kraftig skepnad med grånadt hår i mannaårens
fulla kraft.
Vid vår sida slår sig ned en ung, mörklagd herre, som bytt ut
penseln mot pennan och heter Georg Nordensvan, gammal kamrat
från modellskolan med en stor del af de närvarande. Gammal i laget
är Albert Berg, så gammal, att han redan lemnat akademien, då
åtskilliga af hans grannar vid bordet ännu ej voro födda, men likväl
mer än två årtionden yngre än den där herrn med hvita håret som
ej är någon annan än »Palma Vecchio», med hvilken Nya Stockholms
läsare förut gjort bekanskap i sällskapet Idun, en lika trogen gäst på
båda ställena. »Forntid sig med framtid enar», och olika slägten af
konstnärer, ända ned till de allra yngsta framtidsmännen, sitta i
broderlig sämja vid hvarandras sida och äro alla lika ungdomlige. Se t. ex.
på Carleman, som visst var en af klubbens stiftare 1857 och
fortfarande är en af pelarne. Icke tryckes han af årens tyngd på en
sådan afton. Likadant är förhållandet med den outslitlige Mandelgren.
Här är man bara konstnär, och en sådan är alltid ung. Man
är hvarken akademiker eller opponent, endast glad sällskapsbroder i
klubben. Så finner man, att klubbens både förre och nu varande
ordförande äro akademiker, under det sekreteraren fortfarande är
opponent.
Tyst! Nu skall något dryftas. Det är ännu ej fråga om sexan,
ty den har nog Sörling sörjt för, utan om något vigtigt gemensamt,
t. ex. om att bygga hus, icke åt andra, utan åt konstnärerna själfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
