Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXX. I Arbetareföreningen och bland Socialdemokrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetarnes sammanslutning leder icke till något mål, om den
icke sker i uteslutande kristlig anda — heter det från de troende i
samhället. Därför upprättades Kristna arbetareföreningen, hvilken
tänkt köpa en tomt och uppföra ett arbetarehotell. Frågan har lifligt
dryftats inom föreningen, och bland annat har föreslagits, att
föreningen skulle med de samlade medlen gå i kompaniskap med kristna
ynglingaföreningen, hvilken också tänkt på att upprätta ett
arbetarehotell, men frågan tyckes ännu ej vara afgjord.
Kristna arbetareföreningen uträttar icke mer än gamla
Arbetareföreningen, säger ett annat parti som uppträdt och vunnit utbredning
under 1880-talet. Inga föreningar af det slaget kunna hjälpa
arbetarne, lika litet som samhället kan ha någon nytta af den offentliga
fattigvården och den enskilda barmhärtigheten. Alt detta måste
afskaffas. Den skyddslagstiftning på hvilken man bjudit den svenske
arbetaren är ej häller annat än ett svek, hvarmed de egendomsbesittande
klasserna försöka öfvertyga arbetarne om sina välvilliga
tänkesätt och besvärja proletariatets växande missnöje.
Det är hvad socialisterna säga. Låt oss en sommarsöndag gå
ut och höra på dem i naturens sköte! De samlas t. ex. vid
Ladugårdslands tull. Den ena röda fanan efter den andra vecklas ut.
Det är fackföreningarnes fanor. Man pratar och glammar och ser
visst icke grym ut. De som samla sig kring fanorna äro alla
välklädda män och kvinnor. Barnen följa också med. Det hela ger
en glad och treflig anblick. Det är ett hyggligt lustparti, upplifvande
och lockande.
Så sätter man sig i gång med fanor och musik i spetsen, svänger
in på Ladugårdsgärdet, men följer stadens gränslinie. Inom den
linien vågar man sig icke. Det har polisen förbjudit. Öfver det
förbudet gör man sig lustig i de täta leden, och man skämtar öfver
den välfödde kommissarien som marscherar i främsta ledet, liksom
vore han en af anförarne, men man förolämpar honom icke. Han
kan gå ganska trygg bland dessa fiender till det närvarande
samhället, äfven om han icke hade i sitt granskap en och annan
poliskonstapel. Här och där sticker en pickelhufva upp, och så synas
kanske äfven ett par polismän till häst. Någon stor polisstyrka ser
man dock ej till.
Tramp, tramp! Det är arbetarebataljonerna som gå anständigt
framåt i landsvägsdammet i det glada solljuset. Snart lemna de
Vallhallavägen och svänga upp i skogsbacken mellan Sofiahemmet
och Rimbobanans station.
Här är Lill-Jans! Hit gingo deras fäder — icke deras kanske,
ty flertalet af dessa arbetare är icke »barnfödt» i Stockholm, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
