Nya Stockholm / 721 (1890) Author: Claës Lundin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXIV. Bland idrottmän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det var redan i vårt århundrades början som man i Tyskland roade sig
med en »sparkvagn», hvilken, utan att gå så fort som nutidens »sparkstötting»,
var vida tröttsammare. En fransman gjorde sedan väsentlig förbättring i detta
fortskaffningsmedel, hvarigenom det vardt möjligt att balansera utan att fötterna
berörde marken. Styrhjulet försågs med vefarmar och fotrullar och sattes
därmed i rörelse. Den nya uppfinningen väckte stort uppseende och uppfinnaren
Micheux anlade 1867 den första velocipedfabriken. Redan förut hade dock en
stockholmare, hvilken sysselsatte sig med åtskilliga uppfinningar, fabrikör J. W.
Östberg, förfärdigat en storartad velociped, men som kanske ej var tillräckligt
praktisk. Samme man förfärdigade sedermera i slutet af 1860-talet ett stort antal
ganska nätta velocipeder efter då vidtagna förbättringar.

Andra svenska industriidkare började också vid den tiden att efter
utländska modeller tillverka velocipeder, hvilka fingo liflig afsättning så väl inom
landet som i Finland och Ryssland. Det vardt
i en hast modernt att »åka» velociped, och en
velocipedklubb bildades samt anordnade
pristäflingar och velocipedmaskerader i De la Croix’
salong. Men så blef ej detta modernt mera och
det dröjde ej länge förr än hela velocipednöjet
var bortglömdt. Först på 1880-talet väcktes det
åter till lif och då i verklig idrottsform.
Velocipedåkningen eller »ridten», såsom den började
kallas, antog en helt annan karaktär, framkallad
af de lätta och eleganta bicycles som nu kommo
i bruk.

Velociped-ridt.

Den första velocipedklubben var länge
sedan glömd, men i september 1884
bildades en ny, Stockholms velocipedförening,
hvilken har öfningar äfven vintertiden, den
del af året som annars icke älskas mycket
af velocipedisten, enär den försvårar hans
ridter under bar himmel. Föreningen har
därför en lokal inom hus tjänlig till öfningar. Sedan har ännu en
velocipedförening uppstått, nämligen Bicycleklubben, och dessa två
sällskap söka på alt sätt främja idrotten.

Bicycle-ryttaren i Stockholm är i rörelse på alla sina lediga
stunder och ej sällan företager han långa utflygter. På Stockholms
gator var velocipedfärdande först förbjudet, men är nu tillåtet under
iakttagande af vissa af öfverståthållareämbetet utfärdade försigtighetsregler.
Det har också händt t. ex., att en sådan velocipedist kl. half sex
en morgonstund »startat» från Hornstull och gifvit sig af söder ut,
rastat en timme i Södertelje, vid tretiden inträffat i Nyköping, där han
kanske tagit ett bad och ätit middag samt efter ett par timmar fortsatt
färden, råkat på afvägar som förlängt sträckan med ett par mil,
kommit in på Kolmården och i anseende till de djupt grusade vägarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>