Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o I.
innUSTKEItAD IIAMNTIIININU.
siuuig steg upp och dängde honom boken i
hufvudet.
När Calle fyllt tolf år. tyckte husbonden,
att han borde göra skål för maten, llati
’skickades ut med skjutsen, ty att hålla i
tömnmrne, del var han karl till, tack vare
vänskapen med Bolie oeh Svartcn. Ilan fick
följa dessa sina vänner åt alla fyra
väderstrecken, bittida ticli scut oeli i alla väder.
Ilan fick kuska för herrar och hömler.
gummor. fruar och mamseller och tyckte detta
vara det lugnaste cell Iredigaste lif lian
ännu fört. Emellanåt hände, att han fick
en tio penni af någon gifmihl resande, men
när han kom hem, anställde pojknrue
visi-tation i Calles fickor, och den starkaste
behöll slanten. Detta grämde Calle löga; livad
brydde han sig om en kopparbit? IIvarlör
var det icke en half hålkaka med eu salt
strömming på?
En dag kuskadc Calle en ung IVöken, som
reste hem från seminariet. I lon var så
glittrande glad, att Calles ögon stmlo runda af
förvåning. Aldrig i sitt lif hade han sett
en menniska sä glad; lum måste bestiimdt. I
ha fått smör på sin hålkaka och kanske två
slröimningar till!
Ilon qvittrade som ett fågel hela vägen,
steg ur i backarnu, för att lätta Bolies hörda
oeh talade med Calle på ett sätt, som han
aldrig hört förut. När hon hörde, att han
var ,.ingens11, att liun ej ltnde en tråd på
kroppen eller en sticka i skogen, som han
kunde kalla sin egen. hlef hennes glada
au-sigte i hast så förunderligt allvarsamt.
— Stackars huru, stackars barn! sade hon
likasom vid sig sjelf. — Är ingen god mot
dig?
— Nog får jag mat och dricka, sade Calle
utan en skymt af »förnöjsamhet och
smackade ät Bolie, som stannade midt i backen.
— Men si Bolies skafsår är värre: vet inte
fröken något plåster för det?
Calle kände en så märkvärdig trygghet i
hennes närhet, och det var som hade hela
skogen ångat af sommarvärme oeh
smttl-trondoft, fastän vinden hlåste isande kall
och snön låg qvar i stora hvita fläckar
mellan tufvorna.
Jag har ingenting med mig, sade hon,
moll jag skall fråga min liror, som är
doktor. Du håller dä, mycket af Bolie?
— Ja. Ilan är aldrig ilsken.
— liar du gått i skola? Kau du läsa?
Calles kinder hlefvo lingonröda; och han
teg.
— Du tiger? Nå, skulle du lm lust att
gä i min skola, säg?
Det svullnade lör Calles ögon. Skulle
han ens komma ihåg hur h säg nl och hur
r skulle skiljas från v? Tänk, 0111 hon skulle
lugga honom, som Mia gjorde, när lmn [-funderade-] {+fun-
derade+} styft på så obegripliga ting.
Nti Imde de åkt sjutton vcrst, och Bolie
stadnade vid näsln gästgifvaregård. Den
unga fröken hoppade ned nr kärran,
klappade Bolies magra rygg och framtog sin
hörs.
— Se här, min gosse, sade hon, och stack
utom skjutspengarna en blank 25 penni i
Calles bruna hand. — Tack för att du kört
ordentligt. Var en snäll gosse, så skall jag
se till att du får komma i min skola. Och
nästa gäng jag kommer, skall jag ha med
mig salfva ål Bolie.
Ilon klappade honom vänligt på axeln,
oeh hennes fina, liaudskbeklädda hand smekte
hans smutsiga kind. Det var en beröring,
så ny för honom, att lmn icke kunde bemta
sig från sin förvåning.
— Adjö, adjö! Der for lmn redan
vidare, Calle stod ännu qvar med tömmarna
i handen och lyssnade till kärrans
skram-mel, som hördes allt svagare. Han tänkte
på den vänliga rösten och den mjuka
handen. tills hela hans varelse skälfde af
saknad och längtan. PöTle, som icke ännu fått
sin hötapp och sitt ämlmre vatten, puttäde
honom sakta i sidan med hufvudet, och
påminde honom om. att lian Imrde liegifva sig
hemåt, innan det började skymma. Medan
Bolie belåtet tuggade sitt hö, smög sig Calle
undan i en vrå och lättade sitt hjerta i en
ström af ovana tårar. Solen hade kommit,
oeli gått igen och smält upp stora drilvor,
som ingen sett . . .
Men dagen led, oeli Bolie väntude. Med
ett hopp var Calle i kärran, gnuggade sig i
ögonen med tröjärmen och uppmanade Polio
att gifva sig af. — När hon kominer
härnäst, får du salfva, sade lian och gömde
den blanka 25 pennin i siu stöfvel. Den
skulle ingen få taga ifrån honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
