Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
NT A. TBOLLSLÄNDAN.
N:o 1
steg gick midt på gatan. — Är det herr
Wohllebe? frågade jag, ty hvem kunde det
annars vara? — Ja, sade han och nämnde
mitt namn; nu kan jag gå midt pä gatan
utan fruktan för hästarna! — Så var det.
Nu var blinda Wohllebe i sitt element,
uat-ten och mörkret, der han rörde sig säkrare
än seende menniskor, och han ansåg natten
vara den bästa spatsertiden, när lian ej
behöfde väja för hästar.
En midsommarafton hade han gifvit
konsert i Nykarleby och bjöds efter konserten
att äta qvällsvard pä en holme i forsen.
Wohllebe medtog sm klarinett. Efter
qvälls-varden leddes ban ut på en lång, smal bro
öfver forsén, sattes på en stol och började
spela. Det blef en sällsam musik. Först
spelade han sina gamla bekanta stycken,
men efterhand begynte han lyssna på forsen
och försökte att härma dess melodier. Alla
åhörarne stodo betagne af
midsommarnattens underbara fägring, dess odödliga ljus
och de blommande Ti nnarnas spegelbilder i
vattnen. Wohllebe såg intet af naturens
drömmande skönhet, men han inandades
blomdoft, han hörde fågelqvittret, han
lyssnade på forsens entoniga sorl och försökte
att sätta midsommarnatten i musik. Ännu
tjugu år derefter sade han till mig: den
natten kan jag aldrig förglömma.
Än mins mången den gamle blinde
spelmannen, der ban trefvade med sin käpp på
Helsingfors’ gator eller satt inkrupen i ett
hörn af solennitetssalen, när der var musik
i universitetet. Och då tyckte väl mången
att gubbens slitna svarta röck behöfde en
klädesborste, ty hvad skulle ban veta huru
rocken såg ut V Men icke mången vet, att
genom honom ha Finland och Helsingfors
blifvit kända åtminstone på en punkt i det
vida Europa, der man annars känner så
föga om våra nordliga bygder.
Jag besökte eu sommar Dresden och dess
två berömda, invid hvarandra belägna
anstalter för döfstumma och blinda. I de
blindas anstalt fick jag höra en skoltimme
i geografi. Barnen kallades fram, en och
en, att redogöra för sin kännedom af
Europas karta, som var enkom inrättad för blinda,
så att de med fingrarna åtskilja land och
haf, berg och dalar, städer och riken.
Städerna voro särskildt utprickade med små
messingsknappar. Sedan flere af barnen
redt sig ganska godt med sin lexa,
framkallades slutligen en blind flicka om elfva år.
— Nä, sade direktorn, kan Minchen visa
mig hvar Östersjön är?
Flickan famlade ett ögonblick med
fingrania och fick så rätt på Östersjön.
— Hvad är det för en hafsvik som
skjuter in deråt öster?
— Finska viken.
— Riktigt. Nå, känner du det land, som
ligger der norrom Finska viken?
— Finland.
— Ja. Känner du någon stad i Finland?
— Helsingfors.
— Visa mig Helsingfors I
Lilla Minchen lät fingrarna flyga öfver
kusten och stadnade snart ined långfingret
på den mässingsknapp, som utprickade
Helsingfors.
— Nå, hvad vet du om Helsingfors.
— Der bor Wohllebe! svarade barnet
flinkt och med glad min.
Direktorn såg min förvånade uppsyn ocb
smålog. — Ni måste ursäkta, sade han, att
hon icke vet mer om eder hufvudstad. Alla
barn i vår anstalt känna Wohllebe, derför
att han gifvit sin sparpenning åt oss och vi
ha hans porträtt. Han är ju uppfostrad
här.
Ja, jag ursäktade gerna de blinda
barnen i Dresden, att de icke visste mer om
Helsiugfors, än att Wohllebe bodde der.
Det är ju ovisst, om våra barn veta ens så
mycket om Dresden. Men jag tänkte vid
mig sjelf, att länders och städers rykte kan
på många sätt spridas i verlden. Nu var
det en stackars blind spelman, som gjorde
Finlands hufvudstad sà förtrogen för dessa
tyska baru, och utan houom skulle
Helsingfors för dem varit endast en messingsknapp,
som hundrade andra.
När jag sedan berättade för Wohllebe om
mitt besök hos de blinda i Dresden, syntes
der i hans stela, döda ögon någonting, soni
liknade friska ögons tårar. Huru hemma
ban än blifvit i Helsingfors, var dock hans
rot derborta, och det käns godt att vara
ihågkommen af sina egna, när man lefver
och dör i främmande land.
Slutligen blef den blinde spelmannen
gammal och bräcklig, så att ban ej mer vågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
