Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 4
ILLUSTIIEIIAU
BAHNTIDMNG.
29
Matti strök dem med sin lena hand öfver
ögonen, saknades hon. Först då Kufrosyne
och Camilla redan höllo på att kläda af sig,
kom Spirea. Hon var röd och upphettad,
mon svarade undvikande på flickornas
nyfikna frågor. Iton sysslade litet med något
uti sin byrålåda och gick sedan till sängs.
Ack, efteråt skulle de till sin förskräckelse
påminna sig allt detta!
Följande morgon förebådade en olycksdag:
1) försofvo alla barnen sig. 2) ref Camilla
ett hål på sin klädning, då hon skulle taga
ned den från klädhängaren. 3) slog Svante,
som sällan dummnde sig, ut ett glas mjölk
på bordduken, och 4) stupade Fritz öfver
Mabclle, som snarkade sött framför sin
matmors stol, så att hund och pojke och pojke
och lnind trillade som nystan, skällande och
gråtande om hvarandra, följda af tant I)eas
förskräckta ångestrop. Följderna af allt
detta voro: en kula i pannan åt Fritz, röda
Ögon åt Camilla, en linkände tass åt Mabellc
och missmodiga ansigten åt alla.
I skolan gick det knappast bättre. Spirea
var konfys och Camilla var uppstudsig, Masse
hittade icke Azoriska öarna på kartan och
Kasse påstod att Kristoffer Kolumbus föddes
år 1790. Det var rent rosenrasande.
Men det allra värsta väntade dock
der-hemma.
Alla barnen fäste sig vid att tant Dika
såg mer än vanligt sträng ut vid
middagsbordet, och att. tant Dea var riktigt,
förkrossad. Mina var sjuk sedan några dagar, och
formannens lilla fjortonåriga Majn antagen
till biträde åt köks-Katrina, som icke kunde
hinna laga mat och dessutom passa upp på
hela bataljonen. Maju sprang som en yr
höna omkring med fat och tallrikar och
tycktes vara färdig att af förskräckelse fälla hvad
hon hade i händerna, då tant Dikas stränga
röst kommenderade henne att göra något.
Efter middagen vinkade tant Dika åt.
barnen att komina i salen. Med bister mine
jemkade hon om sina glasögon och
betraktade ilen ena efter den andra, der de stodo
rundt omkring henne, förvånade och häpna
öfver hvad som komma skulle.
— I dag på förmiddagen, — började
fröken Konkordia Sidensvahn högtidligt —
då syster Amadea torkade dammet härinne, I
upptäckte hon, att, ett af våra dyrbaraste
minnen, den nickande kinesen af äkta
porslin, som stått på andra hyllan på ötagèren
i venstra hörnet i öfver trettio års tid, var
borta. Hon ropade på mig, vi ropade på
Katrina, vi frågade Mina, och sökte öfverallt,
men förgäfves. Den nickande kinesen var
och förblef borta. Slutligen funno vi längst
i vrån några små porslinsskärvor, hvarför
vi måste sluta till att någon slagit, sönder
kinesen och gömt bitarne, för att icke
bl ifra uj)ptäckt.
Tant Dika hemtade andan och gjorde en
paus efter denna förskräckliga antydan.
— Vår dyrbare kines af äkta porslin, som
vi ärfde af moster Meltisina Riddersporre i
Jönköping I — suckade tant Dea i soffan.
Tant Dika fortfor:
Hvarken Katrina eller Mina kunna
hafva söndrat den, ty Mina låg till sängs
och Katrina var hela gåraftonen, då
illger-ningen måste hafva skett, i köket, emedan
hon torkade skorpor. Maju är förbjuden
att gå i salen och att röra sakerna härinne.
Alltså är det ingen af dem. Men hvem har
då gjort det’? Hvem har söndrat kinesen?
Åter ett ögonblicks tystnad. De stränga
glasögonen mönstrade barnen, sora häpua
och oroliga sågo på hvarandra. Ändtligen
fattade Svante mod, — ban tyckte att ban
befann sig i en för hans värdighet högst
obehaglig ställning — och sade: — jag vet
ingenting om hela saken, tant Dika.
— Icke jag heller, icke jag heller, - ljöd det
nu i korus från de (ifriga. Tant Dika
betraktade dem uppmärsamt. Nej, så långt komna i
elakhet kunde icke hennes barn vara, att de
skulle kunna ljuga med sådan frimodiga
blickar. Men nu föllo hennes ögon på Spirea, som
stod bakom de öfriga, litet blek och med
sänkt hufvud.
— Spirea, — sade tant Dika ganska blidt,
ty Spirea var en favorit hos henne. — Vet
(iu något? Säg fritt ut, mitt barn.
Hon blickade ofrivilligt, på Fritz Amatus, som
med oskuldens lugn idislade på en gömd
skorp-bit, och följde uppträdet med ögon stora som
vindsgluggar. Alla vände sig om och sågo på
Spirea med förvåning. IIou darrade, rodnade
och stammade, tillslöt derpå läpparna och teg.
— Spirea, är det möjligt? Kan det
vara du? (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
