Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
NYA THOLLSLÄNDAN.
N:0 18
blanka vapen. Norra delen af staden hade
lidit minst, dess torn var det starkaste,
öfverby ggnaden af lerskiffer, grundvalen af
granit. Här spärrades gatorna med i hast
uppförda bollverk och invid närmaste mur
inreddes ett slags betäckta gångar eller
ka-sematter med skottgluggar, och för dem skulle
de sista skotten sparas.
Slauge öfvervakade minans nedläggande
Det var i mörkret ett vådligt och mödosamt
arbete. .Minan skulle tändas med en
krutlunta under marken, tjugu alnar i längd; en
längre kunde upplifvas af kulor eller
sparkas upp af hästhofvarna. Det gälde
påtagligen tändarens lif.
Slauge vände sig till befälet, som stod
honom närmast. — Kinnemund, skicka mig en
pålitlig karl, som icke aktar sitt lif mer än
en afbruten hästsko! Jag ansvarar ej för,
att ban kommer lefvande härifrån, men
lefver han och har tändt luntan i rätta
ögonblicket, icke en sekund för tidigt eller för
sent, har ban en grads befordran och
hundra ungerska gyllen i handpenning.
— Jag vet en, — svarade Kinnemund.
— Jag känner en annan, — inföll
Ko-schels.
— Ännu ett! Han skall ha ögon att se
genom väggen. Ilan skall se min signal i
krutröken! Min ordre skall vara utförd,
innan en katt hinner blinka.
Officerarne tvekade. De hade pålitlige
karlar, som kunde sälja sitt lif för ett
nies-singsspänne, men hvar finna sådana ögon?
Och nåyon besinning behöfde alltid en nordbo.
Öfverste Gordon .-äg deras tvekan. Jag
har en sådau ni önskar, öfverste, — *adc
han. Niematid, kom hit!
Niemand kom.
— Du har icke far eller mor, som sörja
dig, om du dör. Vill du våga ditt lif och
döda andra för samvetsfriden på jorden V
Det är derför vi strida.
— Befall! svarade gossen.
— Godt. Ilör då öfverste Slanges
befallningar och utför dem så, som jag vet aff dn
kan! Lefver du, skall jag minnas dig. Dör
du, skall jag bedja för dig.
Gossen afbörda stum sina ordres och gick
derpå att välja en passande grushög, der
hau inredde St sig ett tryggadt gömställe.
Slauge betraktade honom med ett delta-
I gande ganska ovanligt hos denne vid blod
och död härdade krigare. — Gör luntan tio
alnar längre! — befalde ban. — Det vore
skada på pojken!
En timme före dagningen slogs reveillen.
Alla, hvilka ej tjenstgjorde på vakt vid
murarna kallades till torget och uppställdes i
ordnade leder. En bivuakeld var upptänd
på torgets midt och belyste de mörka,
trotsiga lederna rundt omkring. Öfverste
Gordon höll morgonbönen, här fanns ingen
fältpredikant. Det var en kort bön, konung
Davids 130 psalm: „Ur djupen ropar jag
till dig, Herre"! Derefter fadervår och
välsignelsen. Sist Gustaf Adolfs krigspsalm, så
välbekant frän Lützens morgondimmor:
,.Förfäras ej, du ringa hop," etc.
När psalmens toner dött bort i den svala
nattluften, vardt tyst på torget. Bivuakens
lågor hade sjunkit i glöd, nattsvarta skuggor
föllo på de tigande lederna. Chefen,
öfverste Slauge var en ordkarg finne, som bättre
förstod ett raskt hugg, än talarens konst,
men ögonblicket var för afgörande för att
gå stumt förbi. Han liit kasta mera bränsle
på elden, red mönstrande förbi lederna af
dessa oförfärade, åt döden invigde krigare,
höll slutligen stilla på sin stolta svarta häst
Breit, en erinran om Breitenfeld, och talade
några ord till dem. Han hade ej frågat
dem, — sade han, — om de hellre ville
kapitulera, än slåss, ty ban kände dem godt
från mången ärlig kamp, han visste, att de
kunde segra och falla som tappre män. De
skulle nu minnas, att hvarje timme de här
höllo ut var en timmes försprång för deras
kamrater i hufvudstyrkan och dermed en
frisedel för kommande segrar. För dem
sjelfva var det en odödclig ära, att de
redan i två dagar uppehållit en så stark och
Stonngdig fiende. De skulle nu visa honom
tänderna en dag till, så vore bären i
säkerhet, och då ville hären sörja för sina tappre.
Dem skulle intet vederfaras, som de ej
mången gäng pröfvat förr, men på deras
svärdsspetsar hängde nu fäderneslandets välfärd
och krigets utgång. Lösen är: Gud med
oss! An en dag, gossar, en enda dag till,
och Ncuuburgs namn skall gå med edert till
efterverlden!
Gud med oss! ljöd ett sorl genom
ledenia, vittnande mer än höga hurrarop om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
