Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nio 15
ILLUSTRERAD
BARNTIDNING.
99
ledes denna väg. Jägarekedjan inträngde
först för att rensa terrängen. Dess skyttar
hade i friskt minne gårdagens nederlag oeh
närmade sig försigtigt spejande, beredde att
gifva eld på hvarje misstänkt föremål. De
funno platsen utrymd, fattade mod oeh spridde
sig längre framåt. De hade ieke upptäckt
en gosse, som låg dold i en af de stora
grushögarne, till hvilken ledde under muren en
lunta.
Vid deras signal, att ingången var fri,
inryckte först det kejserliga kavalleriet,
tung-rustade ryttare i svarta jernhufvor ocli
blänkande harnesk. De delade sig åt två sidor
oeh höllo stilla innanför brechen för att
lemna väg och skydda infanteriet mot ett
angrepp af samma art, som i går hade
blifvit så olycksbringande. Infanteriet följde i
täta leder, nödsakad t att tränga sig samman
i mellanrummen mellan grushögania och
för-skansningens öfverallt qtarliggande spillror.
Då skakades marken af en fruktansvärd
knall, ett moln af grus, stenar och
trädstycken förmörkade luften, blandadt med
eldslågor, och de kejserlige skarpskyttarne, som
hunnit ett stycke längre fram, sågo med
förfäran kavalleri och infanteri försvinna i
grus-molnet.
Knappt hade den tunga, svartgrå skyn
skingrats, innan Slange på sin svarta Breit
var öfver de stormande likasom uppstigen
ur jorden. Mer härjande än någonsin
rasade svärdet bland de förvirrade och bestörta
skaror, som undgått explosionen och flyende
skingrade sig öfver fältet. Äfven der
förföljdes och nedhöggos de, intill dess att två
af deras yttersta fotregementen under
be-hjertade anförare, formerade fyrkant och,
med bistånd af kavalleriet, tvungo Slanges
folk att återvända till staden.
Tredje stormen var afslagen med större
manspillan, än de förra. Der återstod blott
att rensa staden från de inträngande
skyttarne. Men hvad båtade denna nya
framgång de segrande? Lågorna hade förtärt
deras bollverk och drifvit dem till ett hörn
af staden. De voro k ringrända, utan
ammunition, proviant och furage, uttröttade efter
tre dagars och tre nätters strid. Slange
betraktade solen; hon hade snart uppnått sin
middagshöjd. När hon sänkt sig så lågt i
vester, att den fientliga hären ej mer hade
en timmes dagsljus öfrigt, att förfölja Banér
— då ville ban kapitulera.
Han mönstrade och tackade sina trupper
vid kasematterna. Ännu stodo 1,200 man i
ledet: det var många nog, det var mer än
hälften. Af de saknade 1,000 hade några
fallit eller sårats, andra sjuknat, de öfrige
hade under natten och stormningarna
deserterat. till fienden. Den stränge
öfverbefal-hafvaren räknade lederna. Hans blick
ljusnade, när han förnam, att ingen af hans
svenskar, finnar och skottar svikit sin fana.
Det var tyskarne, som tröttnat vid denna
hopplösa strid, tyskarne, som ledsnat att
vara sitt lands bödlar. Krigslagen skulle dömt
dem att arkebuseras.
En afdelning af de kejserlige bevakade
norra stranden af Schwarzarh, men hade,
till de belägrades lycka, hindrats af lågorna
att deltaga i sista stormningen. Klockan 4
på eftermiddagen sände Slange en
parlamen-tär att erbjuda kapitulation. Det var hög
tid; en ny stormning från alla sidor förestod.
Han blef icke skjuten, den unge
löjtnanten, som man kunde befara, till
försoningsoffer ät trumslagarens skugga. Erkehertigen
fordrade kapitulation på nåd och onåd.
Underhandlingen varade, som Slange beräknat,
flera timmar. Slutligen blef man ense om
krigsfångenskap och hedrande behandling.
Officerarne fingo behålla sina hästar och
Slange sin stolte Breit, ett aktningsbevis för
en tapper motståndare.
Svenska hären hade härmed förlorat 1,200
af sina bäste krigare och 26 ryttarefanor,
men de kejserlige hade förlorat mer: en
afgörande seger genom förstörandet af Baners
nufvudstyrka.
Soleil närmade sig horizonten, när di-
af-väpnade krigsfångarne under stark eskort
lemnade bakom sig den brinnande och
förödda staden, Slange, som red viil
Gordons sida, frågade plötsligt: — hvar blef
pojken? — Under gruset af minan, —
svarade Gordon lugnt.
Neunburgs hjelte glömde för ett flyktigt
ögonblick segern och fångenskapen. —
Trettio alnar! — sade han vid sig sjelf —
Hvarför ej fyrtio?
Och solen gick ned öfver Neunburgs sista
dag, men ej öfver Erik Klasson Slanges till
Karuna rykte för efterverlden. Sverige har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
