Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
ILLUSTUEIIAD BA1LNTIDNING.
125
att i dag omtala huru Kalle kom sig på
villospår i Australien.
Skeppet låg uti Sydney, en vacker stad
och eu af verldens vackraste sjöhamnar.
Kalle for ofta med sina föräldrar i land. och
hade då att till först fara med skeppets båt
öfver en vacker vik till närmaste
landstig-ningsbrygga. Derifrån var ett godt stycke
väg att gå till fots ooh slutligen på en .stor
passagerarefärja fara öfver ett bredt sund,
innan man ändtligen landade i den
egentliga staden. Gubben, som sålde biljetterna
vid färjan, brukade alltid kalla Kalle och
luins bror till „the little russians" (de små
ryssarne) och hotade att en vacker dag
stoppa en af dem under jackan och föra
honom hem såsom present till sin gumma.
„l)e små ryssarne" buro derföre en viss
respekt för gubben och skyndade sig alltid så
fort som möjligt genom utgången, så att
gubben icke skulle hinna (å fatt på någon af dem.
Nu var det Prinsens af Wales födelsedag,
och då han är Englands kronprins, firas
hans födelsedag såsom högtidsdag i bela
Englands rike. Och då Australien är en
engelsk koloni, hålles dagen lika högtidlig i
Sydney, som i sjelfva London. Kalle och
lians mamma, jemte en bror, en liten syster
och två reskamrater från skeppet, skulle
då fara till Alfred park, der en mängd
lustbarheter voro att, förvänta.
Dagen var vacker. Himlen var så blå, så
blå, som den endast är under högsommaren
i södern; rosor och oranger doftade, och
fåglarna drillade högt i skyn. Båten satte
ut från skeppets sida, och gossarne skulle
gerna plaskat med siua små händer i de
svala, mjuka vågorna, om icke deras mamma
strängt hade förbjudit dem det. Ty
Sydneys vackra hamn hvimlar af de
obeskedliga blå hajarne, hvilka ligga i vikarnas
botten på lur, och ifall de se en liten hvit
hand skimra genom vattuet — vipps rusa
de fram, snabba som blixten, och bita af
handen, ja knipa bela pojken för resten, om
det endast låter sig göra. Men Kalles mamma
höll ett godt öga på munsjörerna, och
hajarna sluppo få någon frukost den morgonen.
Vid färjan vinkade gubben vänligt, såsom
vanligt, men en smula vemodsfullt ändå,
likasom ville ban säga: „ni lyckliga
menniskor få fara ut och njuta af den vackra
högtidsdagen. Jag, gamle stackare, får stå här
i värmen och sälja biljetter åt alla glada
lustfarare. utan att få så mycket godt deraf
som en ingefärsknka engång". I dag voro
gossarne så glada att de glömde sin rädsla
för gubben; ja de kysste helt modigt på
fingret åt, honom och önskade honom „good
morning!"
Ifrån färjan begaf man sig, efter en lång
promenad, till traiuvägeii, en jernväg hvilken
löper längs gatan, och der man åker fram
med ilande fart, utan att vägen är på något
ställe inhägnad, hvarföre olyckor äfven ofta
inträffa och månget stackars litet barn har
krossats under vagnarnas jernhjul.
Någonting sådant, hände dock icke i dag; vagnarne
voro fyllda af lustfarare, och alla sågo lika
glada och upprymda ut, som Kalle och hans
sällskap.
Från jernvägsstationen, der man steg ned
från vagnarna, var det icke svårt att hitta
till Alfred park, så ifrigt strömmade
folkmassan ditåt. Vid ingången stodo polismän
och sälde inträdesbiljetter åt fullvuxna
personer, men barnen hade fritt tillträde in;
— ut skulle de deremot icke slippa, om
ingen äldre åtföljde dem. I parken funnos
icke mycket hvarken träd eller buskar, men
gröna gräsmattor att tumla på, och en bel
hop tält och förlustelseställen af olika slag.
llvarocheu af de tre äldre personerna togo
ett barn i sin vård, och för att icke bland
de flere tusende menniskorna tappa bort
hvarandra, öfverenskommo de att efter en stund
sammanträffa på en höjd, hvarest barnen
skulle få roa sig med att svänga uti någon
af de stora gungorna, hvilka pä mekaniskt
sätt sattes i rörelse.
Efter omkring en half timmes promenad
voro Mamma och den ene af reskamraterna,
jemte de yngre barnen, framme vid gungan;
men fåfängt inväntade de der Kalle och
hans följeslagare - ingendera synl.es till.
Barnen fingo kakor och mjölk och Mamma
gömde sin oro inom sig; men då tiden gick
och inga bekanta ansigten begynte visa sig
bland de många, många främmande, som
kommo och gingo, blef det oro inom det
lilla sällskapet. Intet gungande blef af, utan
i stället ett ifrigt sökande till höger och
venster och slutligen möttes den saknade
reskamraten men — utan Kalle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
