Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
ILLUSTUEIIAD BA1LNTIDNING.
131
— våra — näsor! Hvad sågo vi? Eu
qvar-ters lång, glödstekt, af salt ocli ålder
rödfärgad inört! — Ingenting mer? — Nej,
iiigeutiug mer! Vi beherskade våra
anletsdrag, tystade vår knorrande måge med den
sticksalta mörten och tänkte på Spartanerne.
Inte en fena blef qvar af mörten, vi slogos soin
rofdjur om benen och drucko till hälften ur
Tengelinjoki efter den middagen.
Ja, det var nu en af skuggsidorna på
Aavasaksa. Solen lekte fortfarande kurragömma
med oss, blåsten pep och niidsommargästeriie
troppade af den ena efter den andra Men
vi gåfvo ej tappt, vi ville uttråka solen med
vår envisa väntan, hvarför hade vi annars
kommit hit upp? Vi roade oss med att
hugga in våra odödliga namn i klipporna
kring den lilla paviljongen på berget. Vi
klättrade och klefvo våra fållar trasiga,
mag-rade som Faraos nöt, men hade hjertans
muntert. När vi tredje dagen på qvällen
återkommo från eu utflykt, behagade fru Sola
glänta på gardinen. Ilur allt förändrades!
Skogarne rodnade af glädje, elfven glittrade
med en skälm i hvar ögonvrå, och ilen
murriga pigau frågade oss med ett slags leende
om vi ville ha bastu. Om vi ville! Vi
störtade dit utan besinning, basade oss med
färska björkqvastar och kommo om en stund ut
som glänsande, rykande, litet vidbrända
Aava-saksajästbnllar.
När mesta hettan gått af oss, traskade vi
upp till berget igen l)et var nästan klart.
Vi ville taga godnatt af fru Sola, innan hon
åter kröp i l|illan. Men si den, som inte
tänkte på att sofva, det var fru Sola. Hon
bligade på oss för att se om vi ej voro
sömniga, och när klockan blef tolf, steg hon
fram, sirlig och strålande, gjorde en knix
för oss och begynte klifva högre och högre,
ett trappsteg i sender.
Det var något att se, Slända, då de granna
röda strålarne bröto sig genom molngardinen!
De liksom ropade till hvarandra: Seger!
Victoria ! samlade sig i täta hopar till ett lysande
sken, som sedau flöt ut kring kullar och
dalar. Skogen ångade af friskhet. Fåglarne
sjöngo, ej tveksamt som en stund förut, utan
morgonkrya och jublande. Och vi knäppte
i tysthet våra händer och kände oss som
usla krypande kräk i jemnbredd ined det
naturens majestät som omgaf oss . . .
Midnattssolen hade lockat också andra
beundrare till bergets topp. Medan vi trodde
oss vara i rama finnmarken, med björnar
och vargar till närmaste grannar, hörde jag
en behaglig röst tätt invid tnig fråga: r/uelle
kew e$t-il, mademoiselle?
Jag hajade till, inen fick lyckligtvis tag i
mina franska koncepter och svarade så, att
fröken Simelius, vår lärarinna, icke skulle
kunnat, anmärka eu bokstaf. Den frågande
var en belt ung flicka, vacker och söt som
ett landskap i soluppgången. Hon hörde till
ett sällskap amerikanare och ungrare,
hvilket vi vid vår återkomst till gärden, funno
installeradt i rummen utanför oss. Behaglig
upptäckt! Nu voro vi inspärrade, som
nunnor i cn cell, och kunde icke ens retirera
genom fönstren, som voro fast klistrade.
Vi hörde genom dörren obegripliga ord,
som läto som: oatt . . . oitt . . . oitsch . .
oän . . . klatsch . . . hl Usch.! Icke fingo vi
reda pä deras hemligheter. Om qvällen, när
vi lagt oss, hördes ett fasligt tasslande i
salen. Derefter ett brak, ett ljudeligt skratt.
Vi gåfvo hvarann betydelsefulla blickar . . .
Sängen! — Ja, och deu tjocke tysken! —
Med utdragssängar kan ett, och annat,
inträffa, det bada vi sjelfva erfarit, när Sabina
engång ville ha bredare bädd. Jo, jo! Och
hvad de skrattade derute! Vi
accompag-nerade dem i våra kufvudkuddar, så godt vi
kunde.
Sedan vi frusit och svultit nog på
Aavasaksa, [lackade vi iu och lommade af nedåt
till Egyptens köttgrytor igen Inte skall du
ändå tro,,Slända, att vi tänkte bara på ma
ten. Det måste jag säga till värt beröm,
att vi bela tiden voro vid ypperligt humör,
och att det att ha fått se midnattssolen
uppvägde tusen sinom tusen gånger alla mödor
och försakelser.
Längs hela kustvägen nedåt träffade vi
dina väuner och bekanta, soin voro vänliga
mot oss för din skull. Alta och Maiju
fjä-sade oss i Wasa och förde oss att se alla
herrligheterna der Och i Nykarleby lärde
vi oss att hoppa kråka på styltor och blåsa
såpbubblor med lefvande myggor i. Jaha,
ha vi inte inhemtat mycket på vår resa,
säg?
— Ja visst. Jag väntar att endera dagen
se er utnämning till professorskor i bergs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
