Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
ILLUSTUEIIAD BA1LNTIDNING. 143
Cesar följa sig för att se pä våningen ocli
lu-lsa på barnen.
Itakcat rellu Isukußudö, — sade
Cesar i bedröflig ton, — neill un lliv tjaj tl>j
mek! — Af kläderna återstod endast skjortan.
— Adnnlagut, sade fru Sola och bjöd
honom armen för att leda honom in. Men
Cesar lommade af till dörren, sprang
omkull betjenten, störtade ut, ropade på Eolus,
men Eolus kom ej. Då begynte ban springa,
rädd att skjortan skulle hinna droppa af
honom, snafvade, föll och störtade genom den
toma rymden som ett blad i stormen. Allt
lägre föll han, genom molnen, mellan trädens
grenar, så det ilade i magen. Till slut stötte
ban mot marken. Aj, det gjorde ondt Han
reste sig upp, gnuggade sig i ögonen Hade
ban skjortan qvar? Jo, och rocken och
byxorna med. Men hvar Yar han ? Han
låg i gräset bakom sjöbodan, en geting hade
bitit honom i näsan, en brünis surrade
honom i örat. Hade han drömt? Ja, det
visste ban icke riktigt, men fru Solas
smörgås sved ännu i halsen på honom. Och
Eolus? Eolus hade stannat i soleil, och de nya
svansarne voro till ingen nytta.
Från insektverlden.
Humlorna.
Derute på ängen bland doftande rödviipling och
stolta ranunkler ilr ett. rörligt lit. Oräkneliga
små lifliga insekter surra der sina lustiga,
obegripliga visor, flyga och flaxa af och an. Man är van
vid alla dessa flygfän ooh deras eviga brounnaude,
man bryr sig föga om att närmare gifva akt på
dem, och dock för sig der bland blommorna en
rigtig liten verld för sig med glädje och dans.
arbete och pligter. Titta för ro skull en gång
hvilket lif de lustiga krabaterna föra, humlor,
flugor, sländor, fjärilar oeh hvad de allt heta, som
regera i fred och endrägt. De roliga humlonia,
som uppträda i små reputerliga pelsar midt i
sommarvärmen! De lia det lurfviga utåt vändt.,
liksom barnen, när de leka julbock. Och deras
präktiga, gulbruna öfverplagg tyckas ej det uiinsta
genera herrskapet. De titta omkring sig med
förvånade ögon, stirra en krigsmarch och företaga
sig att botanisera bland blommorna på åkerrenen.
Och sn går det undan lör undan, från kalk till
kalk med samma Instiga ifver. Det ser ut som
en munter lek. oeh dock är det ett verkligt
arbete. Det vore galant, om vi, menniskobarn,
kundo gifva en så lifVad prägel åt vårt arbote ooh
våra lexor; der tinnes ingen o förnöjsamhet, ingen
afnnd,
Hvad arbeta do då, dessa flitiga kräk? Ja, det
är en hel historie. De samla frömjölet från
blommorna i en liteu urhålkning på sina bakben, de
s. k. benkorgarne. Då dessa äro fylda, flyga de
bort, surra först betänksamt några hvari kring
stället för sin skörd och lägga sedan af, allt hvad
vingarne bära, till sitt lilla konstiga bo. Alla ha
kanske icke sett ett humlubo. Det har ingen
synnerlig likhet ined getingarnes. deras kusiners, Sär
finnes ingenting som påminner om gråpapper. I
en grop i rnnrken. t. ex. ön gammal mullvadsgång,
eller dylikt, är det skickligt placeradfc. Utifrån
sor det ut som litet uppsparkad mossa med
en öppning i, ooh dit styr humlan med ett,
muntert: bum hum, biirri bum. Derinne
har bon bygt åt sig små celler af
uppblandadt vax, cell vid cell i två eller liera
lager. 1 det nedersta cellngret finnas larverna,
smil hvita hjelplösa pyren, som värdas med
aldrig bristande omsorg," matas med honung och
frömjöl och trifvas så innerligt viil. I det öfre
lagret tinues den raraste honung. Do ha ett
välfor-sedt visthus, de kloka trollen. Honungen suga
de i sig från blommorna och tömma ut den vid
hemkomsten. Vaxot åter destillera de åt sig som
rigtiga kemister. Do slefva i sig ett parti
honung, som förvandlas till en seg oljeaktig massa,
hvilken åter gonom ett slogs svettning uttränger
mellan buk ringarne, stelnar till skifvor och
hopsamlas ined fötterna.
Humlorna äro mj-cket fredliga djur. De anfalla
aldrig, äfven om mun håller näsan tätt-invid boet.
De använda sin respektabla gadd med åtföljande
giftiga vätska endast till sjelfförsvar ocli äro
således verkligt aktningsvärda kräk. De bo i
samhällen, 50—t30 stycken, stundom räknar ett.
samhälle mer än 100 medlemmar. Gästfria äro de
icke, det voro synd att, säga. De tycka icke om
att få fränmiando Då brumma do som björnar
ocli måtta duktiga hugg med sin väldiga gadd
tills de ha tomt hus. De vilja endast umgås inom
familjen. Alta.
Pre nujri eran tern es sida..
Lilla Pikku.
(Forts, från N:o 17.)
Hå, hå! Det var alldeles lör påkostande! De
ville ännn njuta af sin glada ungdom, den första
lyckliga tiden i deras korta tillvaro; de ville sjunga
och vara glada — icke bådo de nu tid ined något
annat. Ocli sä fick boet vara orördt Någongåug
släpade visst Pikku dit några spritade linnetrådar,
men Lasse bar dem åter derifrån och detta varade
så en tid. Men då ett par, tre veckor gått,
tycktes Pikku riktig! på allvar tänka pä att sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
