Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
ILLUSTRERAD BARNTIDNING.
157
hörde hur Hjerta gret, hade han god lust
att gråta med. Nu skulle Hjerta icke
heller få sina skor, de skulle bara få bannor,
kanske hårdare straff — om de icke hittade
väskan.
De gingo och tittade, så godt tårarne
tilläto, noga åt alla håll. Det var redan skumt
och regnet gjorde skogen ännu mörkare.
Stora vattenpussar glänste till ibland, de
våta lofven klibbade fast vid barnens fötter
och blåsten piskade mot deras ansigten.
Hvad låg der V — Med ett glädjerop rusade
Hans fram, men ack, det var bara ett brunt
papper! Nedslagen tog hau upp det. Ett
papper var det dock icke, utan ett, litet
tunt paket, oförsegladt och utan utanskrift
Det såg ej ut att vara någonting värdt, men
Hans stoppade det dock i fickan. De gingo åter
framåt, det blef allt mörkare och deras ögon
kunde knapt urskilja föremålen på marken
— Jag orkar icke gå längre, — snyftade
Hjerta. Hans trängde tillbaka tårarne och
tog henne i famnen. Huru skulle han ha
krafter att bära henne den långa vägen, och
hur skulle han kunna se väskan, när han
måste gå tillbakalutad? Men han sade
ingenting, ty han var en snäll och ömhjertad
broder, fastän hans båda stöflar hade hål
på tårna och hans skjorta egentligen var
bara lumpor.
— Jag är så rädd för vargar, — sade
Hjerta sakta.
I detsamma snafvade Hans och båda föllo
haiidlüst till marken
— Stötte du dig? — frågade Hans
ängsligt den bittert gråtande Hjerta, som icke
kunde tala, utan blott pekade på sitt lilla
knä. Ilan tänkte ej på den stora kula han
fått i pannan, så stor, att hans ena öga såg
litet ut under deu. Men strax derpå kände
han något framför sin fot; det var föremålet
på hvilket ban snafvat . . .
— Väskan! — ropade ban jublande. —
Väskan är hittad.
Hjerta glömde att gråta och klappade i
händerna. Nu fingo de ny fart att skynda
till herrgården och kommo andtrutna, våta
och darrande af trötthet fram precis en timme
efter den vanliga tiden. Köksan förde brum- (
mande in väskan, det hade redan blifvit en
liten sjö innanför köksdörren. Barnen stodo
tysta och rädda, seende på hvarandra. De I
vågade icke gå fram till brasan, och skulle
nog bli utan både smörgåsar och annat när
de kommit så sent.
Patron kom med stora steg ut i köket.
— Hvilken väg ha ni gått, när ni komma
så sent? Ha ni icke hittat något?
— Vi kommo vanliga vägen, — svarade
Hans med darrande röst, — men vi tappade
först väskan och så — så måste vi söka
den — och lilla syster orkade ej gå, utan
jag måste bära henne och derför så–
— Ja ja, men ha ni ej hittat något?
— Nej, patron, ingenting.
Men i detsamma kom hau ihåg det bruna
paketet och tog fram det.
— Bara de här skrynkliga pappren, —
sade han och räckte blygt fram dem.
— Skrynkliga papper! — ropade patron
glad. Jo, du är just ett skrynkligt
papper, pojke! Vet du, att här ligga 5
hundra-markssedlar som jag vexlade hos
handelsmannen i kyrkbyn, derifrån jag hemkom
fölen halftimme sedan? Den lurifaxen lade iu
dem så vårdslöst och jag gaf uiig ej tid att
vänta, utan stoppade paketet i bröstfickan.
Troligen blåste det derifrån, när jag
bråkade med armarne för att få styr på Putte,
den besten som skyggade för en hare.
Nu kom frun ut och tog riktigt vård om
barnen. De fingo värma sig vid
köksbrasan och köksan värmde ett belt stenfat
med soppa som blifvit öfver från middagen.
Så fick Hjerta sina skor och Haus en
skjorta och en nästan hel röck, och
Gunnars stöflar passade, som hade de varit
gjorda ät honom. Dessutom ville gossarne
nödvändigt gifva dem sin gamla Noaks ark
och hvar sin bilderbok. Men det bästa af
allt tyckte de trötta barnen var, att
drängarne skulle fara till qvarnen och togo dem
med på lasset. Der sutto de midt emot
hvarandra, sömniga, mätta och varma, med en
stor smörgås i handen.
Kamratlif.
(Forts irfoi 11:0 19.)
^olen sken vänligt in i ett litet
anspråkslöst sjukrum, der en gosse om »ti år, blek
och aftärd låg hvilande på en soffa. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
