Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
ILLDSTIiEllAD UA1INT10NING.
159
IüiotandB och förargade måste de lofva att
icke göra vidare affär af saken och
skingrade sig derefter i all tysthet. Blomfelt
hade tillika tagit det löfte af deui att
ingen skulle omnämna uppträdet i skolan för
Daniel, som de alla visste vara fastad vid
honom och som skulle uppröras af vännens
straff.
— Detta bör du gå igenom, - sade
Blomfelt, bläddrande i boken. — I morgon kl.
10 kommer jag för att läsa matematik med dig.
— Klockan 10V Men då ha ni ju finska.
Det är sant. Klockan 1 då.
Blomfelt glömde sig. Daniel fick ej tro
anuat, än att han som förr deltog i
lektionerna.
— Adjö med dig, lerpetare! Krya till dig,
så du kan slå morbror på tassen med
examens betyget. Och lägg betsel på
Buona-rotti, om ban vill krafsa sig fram igen.
Daniel blickade tacksamt efter kamraten.
Det var något på en gång friskt och
lugnande i hela hans väsen.
— Han är en kärnpojke, — tänkte
Daniel. — Att gå här alla dagar och se oin
mig och läsa med mig och pigga upp mig,
fastän han sjelf har arbete upp öfver öronen.
Skall jag någonsin kiuina göra uägot för
honom? . .
Och tårarne, som under hans sjukdom
aldrig voro långt borta, sipprade fram eu och en.
. . . Ett belt år ännu i denna jägtande
oro! Ett helt år! Och stupar jag icke på
vägen så är det . . . emedan Arvid står vid
min sida.
. . Hvad vore jag utan honom . . .
Han slöt ögonen och föll i en lätt sömn.
Derute sken Marssolen varm och
glittrande. Snön smälte från tak och rännor och
skolpojkarne bygde fästningar af den mjuka
kramsuön.
När Blomfelt stängt dörren mellan sig
ocb kamraten, vek det sorglösa uttrycket i
hans ansigte plötsligt för eit drag af oro och
grämelse. Dcu lögn, i hvilken ban kände
sig indragen, plågade honom. Men huru
komma ut derifrån, utan att, blottställa och
skada kamraten? Nej, nej, Daniel fick på
inga vilkor oroas just nil, när så mycket
berodde af lians snara tillfrisknande. Han,
Blomfelt, kuude nog bära eu månads
förvisning, men för den sjuke viiunen skulle den
varit ett hårdt slag. Och niorbrodreii skulle
aldrig förlåtit honom — aldrig.
All osanning och dubbelhet var Tilonifelt
förhatlig och det fordrades en känsla så varm
som hans för vännen, för att hjelpa honom
att härda ut. När rektor i går uppfordrade
den skyldige att bekänna, erfor Blomfelt en
oklar önskan att utan en direkt osanning
leda misstanken på sig. Och det lyckades
bättre än ban trodde. Han tänkte i detta
! ögonblick icke på ilen rad af lögner som
skulle blifva en följd af denna första, han
’drefs blott af begär att till hvad ]iris som
helst skydda vännen för upptäckt och straff.
När Blomfelt gått ett stycke från Daniels
bostad, såg ban en Hock gossar i ett gathörn.
Två af dem tycktes råkat i gräl och den ene
slog den andre med kuvtnäfvaniè ocb
sparkade honom, så ban föll omkull. Blomfelt
kände på långt håll igen Torsten Löfblad
i angriparen. Den andre var en lång, blek
gosse i grofva tarfiiga kläder.
Blomfelts blick mörknade: — hvad
halden bofven Löfblad ini återigen för sig? liau
är så högmodig, att ban skulle förtjena sju
grundliga kok stryk.
Då han kom närmare, hörde han Löfblads
uppretade stämma: att inte helsa, din
kanalje, din hundracka! Der har du för det.
och der . . . och der . . Jag skall tala oiu
det för far din, din sturska rackare . . .
Och slag haglade öfver den andre, som
fåfängt "värjde sig med armbågen.
Af de omkriugstående, af hvilka ingen lyfte
sin hand till den slagnes försvar, hörde
Blomfelt att denne stått belt lugnt och sett in i
ett butikfönster, då Löfblad gått förbi och
ropat: goddag, dumboml Den tilltalade
hörde icke, utan fortfor att vända ryggen till.
Då träffade honom en hårdt kramad snöboll
midt i nacken och dä han röd af smärta och
vrede kastade eu dylik på angriparen, var
striden snart i full gång. Löfblad. häftig
och förbittrad gick på med händer och
fötter. Den andre som såg hvem han hade
framför sig, inskränkte sig till sjelfförsvar.
Han var inspektörens son från Löfbladska
egendomen och visste nog att „unge herrn"
skulle skaffa honom än hetare om öronen,
om ban understöd sig att gifva igen.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
