Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
NYA TROLLSLÄNDA?).
N:o I 8
0 uthärdligare föreföll det honom att nödgas
ligga här och icke på ögonblicket, i denna
samma Stund få träda fram och inför hela
klassen taga skulden på sig. Icke i dag —
en hel lång natt ännu, men i morgon, i
morgon skulle alla veta, att Arvid var oskyldig.
— Hur hade rektor fått tag’ i papperet? Och
hur hade alla varit så bliuda, att de icko
genast igenkänt hans, Daniels, hand i
teckningen? Ilur hade de kunnat misstänka
Arvid? Arvid ritade ju så sällan och aldrig
karrikatyrer. Ack, hvarför kunde han icke
genast gå till rektor och bekänna allt? llan
kände sig så svag igen, och hans knän
svigtade vid hvarje steg. I natt skulle ban hvila
— men i morgon I
Bönen var nyss slutad, och klasserna
ordnade sig till första timmen. Sjunde klassen
hade historie, och en del bläddrade genom
lexan. medan andra pratade eller inskuro
sina odödliga namn i pulpeterna. Klockan
var en qvart öfver nio; läraren inträdde och
satte sig på sin plats, samt öppnade boken
för att i korthet repetera föregående lexa.
Då öppnades dörren och en gosse trädde in
Ktt sorl af öfverraskning lopp genom
klassen och allas ögon flögo mot dörren. — Nej,
se Buowrotti, ban kommer som direkte från
grafven, — hviskades rundtomkring. Det var
verkligen Daniel. Ilan såg ut som en
vålnad när han gråblek och med vacklande steg
närmade sig bordet midt för klassen.
— Tillåter magistern, att jag yttrar några
ord, innan timmen börjar, — jag skall vara
kort?—Hans röst darrade, men blicken var
stadig och lugn.
— Gerna, om du icke vill välja ett
lämpligare tillfälle, — sade läraren vänligt, något
förundrad öfver det djupa allvaret i Daniels
blick och röst.
— Kamrater,— sade denne.—jag vill passa
på, då ni alla äro samlade, för att här, på
samma ställe der en af oss blifvit misskänd
och dömd, gifva honom deu upprättelse jay
förmår. Arvid Blomfelt har aldrig förtjenat
det straff han nu undergår! Det är Jay som
ritat karrikafyrcn, jag, som skymfat min
lärare och förtjenat skam och straff . . . det
är jag . . . jag och icke Arvid . . .
lians röst svek honom. Han höll sig fast
1 pulpeten för att icke falla. Hela lians kropp
skälfde, och han var ytterligt blek. Gossarne
sågo rörda och deltagande på honom; en af
dem hemtade honom vatten, och läraren
ledde honom vänligt till en stol.
Det gick ett mummel genom klassen. —
Sade jag icke det? Jag sade ju, att. det
aldrig kunde vara Blomfelt. — Men ban
bekände ju. Visst icke. Jag mins precis
hur ban sade: jay fälde detta papper ur
min ficka. — Och så voro vi vipps färdiga
att misstänka honom! — Sådana nöt vi
varit. — En så’n kattens uppståndelse för en
sådan bagatell! — Men det var rätt gjordt af
Daniel att bekänna. Så blek den uslingen
är. Bara ban icke svimmar!
Knäbyxan säg med djup aktning och
tacksamhet på Daniel. Han kände hvarje drag
af mod och sanningskärlek nästan som en
tjenst mot honom sjelf, cn vederqvickelse
för långa lider. Sjelf omutligt rättvis,
fordrade han också rättvisa och ärlighet af
andra. Och Daniels öppna bekännelse gladde
honom så mycket mer, som ban trott honom
vara en rädd och blyg stackare, plågad af
hvarje offentlighet.
TorstenLöthlad hetsig i läppen och sväljde
sin förtrytelse. Han undvek Daniels blick, i
det han likgiltigt såg ut genom fönstret..
Återigen gäckade denne Blomfelt honom!
Han råkade vara en hederlig gosse, fastän
han, Lüfblad, gjort sitt bästa för att utmåla
honom som en skurk. Det var alltför litet
smickrande för hans skarpsynthet, för att ej
duktigt reta upp honom.
Sedan Daniel något hemtat sig, steg ban
upp för att gå. lian ville ännu uppsöka
rektor och afbörda sig sin skuld till honom.
— Säg mig, — sade knäbyxan, som följde
honom ut., — hvarför lät Blomfelt oss vara
i den tron, att ban var den skyldige?
— llan ville bespara mig skammen på
sjukbädden, — svarade Daniel med glänsande
ögon.
Under tiden satt Blomfelt lugnt i sitt rum,
utan aning om hvad som tilldrog sig på
klassen. Han hade nyss kommit hem I rån ett.
besök hos Jaakko Peltonen, dou fattige
gossen, som Löfblad slogs med på gatan, ilan
hade hört, att Jaakkos öga var sjukt sedan
dess och att ban måste bära bindel och
ingenting liek göra. Det gjorde Arvid ondt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
