Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TROLLSLÄNDA!!. N:0 1
att sitta med sin stickstrumpa så länge vid
Hjalmars bädd, att hon hann berätta för
honom om „Pikku Matti" som iklädd sin
farfars uniform gick att öppna grinden för den
höge herrn eller om ,,Lasse liten*’ som
drömde att han for kring verlden i en ärtskidsbåt
— och dä tyckte Hjalmar att det var
riktigt roligt att ha messling.
Huru det var, började de röda prickarne
att försvinna, ögonen blefvo mindre ömtåliga.
— Hjalmar ville inte hållas i sängen och
doktorn sade att i morgon skulle han få gå
i matsalen och äta en bit fågelstek och
dricka ett glas vin. — Mamma var så glad
öfver att Hjalmar skulle få strykas från
sjuklistan. Ehuru det var mycket ondt om
fågel och den var mycket dyr, gjorde hon sig
all möda att anskaffa deu, och pappa gick
sjelf ut för att köpa det vin som doktorn
föreslagit för Hjalmars första middag i
matsalen.
Hjalmar var förtjust öfver att ban skulle
få lemna „messliugskamiuaren,! så som ban
nu kallade Pappas kabinett — och då han
icke på länge fått äta annat än saftsoppa
med litet hveteskorpa, smakade honom deu
sköna fågelstekeu utmärkt bra. Lilla bror
gret i rummet bredvid och mamma hade just
skyndat sig ut för att trösta honom, då
Hektor kom inspringande, och då hau såg
Hjalmar vid matbordet, tyckte han förmodligen,
att ban, som så ofta delat med Hjalmar
ledsnatleu i „messliugs kammaren’1, nu också
borde få dela med bonum nöjet att äta den
goda fågelsteken. Han hoppade med
fram-tassarue upp på bordskanten, viftade lifligt
med den långa svansen och såg med lystna
blickar på Hjalmars tallrik. — Fy Hektor|
— ropade Hjalmar och drog undan sin
tallrik — mamma har skaffat fågelsteken för
mig och icke för dig. du har icke haft
messling. — Fy Hektor! kusch! — ropade
mamma som i detsamma korn iu —
passaidet sig för en väluppfostrad hund atl vara’
snål! — Det var ett språk som Hektor förstod.
Skamtlat hoppade ban ner från bordet, drog
svansen mellan benen och kröp med magen
längs golfvet småtjutaude fram till mamma
för att be om förlåtelse. .Mamma slätade
liaus hufvud och förebrådde honom med
vänlig röst hans opassande beteende, men
Hjalmar blef så bevekt af Hektors anger att
hau sade: — vänta Hektor, bara jag ätit
upp köttet, så skall du få benet. —
Dermed voro Hektor och Hjalmar
försonade igen och förblefvo goda vänner.
IL W.
Ottos julafton.
ZjUet var en mycket kall Novemberdag för
många år sedan. Madam Trygg satt stel och
blåfrusen vid sitt saluburd på torget, iklädd
sin gauila, stoppade bruna kofta och
händerna instuckna uti deu illa slilna kattskiuns
muffen. Det var en dålig affärsdag för
madam Trygg. De få persouer som i det kalla
vädret voro ute, hastade ifrigt framåt och
brydde sig icke om madaiuens varor. Endast
en liten gosse, tvätterskans rödkindade lille
Otto, stod med de klara blå ögonen fästade
på de sköna fjerdiugsbitarne af ost och mjukt
bröd, hvilka så inbjudande lågo uppradade
bland andra ätbara saker på madaiuens bord.
Madamen satt försjunken i tankar.
Föregående dagens, domsöndagens, högmessotext
sysselsatte ännu lieunes hjerta. Hon tänkte
på den gode Frälsaren, som en gång skall
komma i bimmeleus sky, med stor herrlighet,
och skilja de goda barnen ifrån de onda samt
gifva åt alla siu löu. .,Besitter det nketsom
eder är tillredt!"–––„Hvad I
hafven gjort eu af dessa minsta mina bröder
det hafven 1 ock gjoit mig!"
Dessa minsta! Hörde väl madam Trygg
icke sjelf till dem? Hade hon icke all möda
att kunna framsläpa sitt fattiga lif och
ingenting ville blifva öfver, för att kunna dela
med åt någon af dessa minsta......
Ack! Gad kan ju icke fordra något sådant af
mig, som så litet sjelf bekommit af denna
verlds goda.
Men det ville icke hjelpa. -Du borde dock
kunna bevisa helst ni af dessa minsta någon
barmhertighet, någon kärlekens tjenst — Så
lydde det ständigt i uitidamens hjerta. Och
då hon tankfullt blickade upp, stod lille Otto
der fortfarande qvar, ined de hungriga
ögonen fästade på brödet och osten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
