Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
NYA THOLLSLÄNUAN.
N:o 3
net! Men hvarför hade de lemnat mig
ensam och fången pä detta ödsliga ställe, så
att jag icke med egna krafter kunde komma
lös och leta 111ig hein?
.lag började med full hals ropa på hjelp.
— Hjelp! Kom och hjelp!
Kirre skälde, jag skrek oafbrutet, tills jag
utmattad sjönk ned på marken och började
bitterligen gråta. Men i detsamma hörde
jag hastiga steg och den ljushyade gossen,
som qvällen förut hade hviskat till mig,
skyndade fram ur skogen. Efter att litet
ha pustat ut efter sitt häftiga springande,
afskar han med sin knif de rep, som bundo
mig vid björken.
— Jag kunde ej låta bli att hjelpa dig,
— sade han. — Derför ville jag i går
hvi-ska. att du icke borde dricka det der
kaffet. Gubben slog deri så mycket bränvin,
att du strax somnade. Tidigt i morgse,
innan solen gick upp, bundo de dig sakta vid
björken, för att du icke strax skulle
springa hem. Men jag lemnade mig efter de
andra och sprang hit för att hjelpa dig.
- Tack skall du ha, du är en riktigt
hygglig pojke, — utbrast jag tacksamt. —
Men hvarför ha de icke velat låta mig gå
hem?
Gossen tittade sig omkring och hviskade
sedan i mitt öra: ser du, de stulo förra
natten två af din fars bästa hästar derifrån
Akanniemi ängen!
Jag såg förfärad på honom.
— Förstår du nu, att det icke gick an
att låta följa dig hein för att sqvallra att
du sett zigenarne med sina hästar på
Pe-räjoki ängen?
Ja, jag förstod nu allt och fick en allt större
längtan att komma hem. Detta öde ställe,
dit zigenarne när som helst kunde
återvända började oroa mig. Gossen följde mig
hem och berättade under vägen, att han
redan länge varit hos zigenarne utan att han
rätt visste huru han råkat i deras sällskap.
I mitt hem blef det stor glädje, när jag
ändtligen kom tillbaka. Min far och bror
Frans hade storligen ångrat, att de tagit
mig med. Hela natten hade de letat efter
mig. Jag fick varmt the och så kröp jag
till kojs. Men iunau jag somnade bad jag
pappa taga den främmande gossen, som
hjelpt mig, till oss, så att ban icke skulle
behöfva återvända till zigenarne. Pappa
samtyckte gerna till min begäran, och
gossen stannade hos oss . . . Om han var vår
gamla inspektor? Jo, och en bra inspektor
var han.
Och så slutade nu mitt underliga
äfventyr med zigenarne. Men komma ni också
ihåg ert löfte?
Palatset i trädgården.
(Från engelskan.)
{Forts, från n:o 4.)
De tre följande dagarne, som voro regniga,
utgjorde detta samtalsämne vår förnämsta tröst,
när vi icke kunde vara ute. Inne var det ganska
tråkigt, ty sommartid skulle vi helst velat vara
ute hela dagen. Visserligen var det roligt att
betrakta de gamla skåpens herrligheter, följa mrs
Munt till stallet och ladugården" och höra hennes
historier. Men hon berättade oss så litet om just
det. hvilket vi helst hade hört: om farfar och hans
syskons barndom.
’ En gång när vi följt, henne till hönsgården,
hennes stolthet, frågade hon oss belåten om vi
visste att det smör och do ägg, hvilka vi ätit
hemma i London, hvarje vecka skickades dit från
Rosenknoppen.
— Nej, — sade Tib, — vi visste ingenting om
Rosenknoppen, förrän vi kommo hit.
Mrs Munt blef sorgsen.
— Ja, — utbrast jag obetänksamt. — farfar
är så dum som aldrig talar med oss eller
berättar för oss någonting. Ilan bryr sig icke om
oss, mor än om vr vore tre kattungar.
— Så skall du icke säga, kära barn, —
tillrättavisade mrs Munt. — Er stackars farfar har haft
och har fortfarande många sorgor. So ni, på några
menskor verkar sorgen uppmjukande, men på
andra verkar hon sålnnda att de blifva hårda och
bittra. Ni måste förstå det, ni äro ju redan så
stora och förståndiga; er i artar har blifvit sträf
och sträng under sina många pröfningar. Mot er
är han dock alltid god, — tillade hon ^.tveksamt.,
liksom trågande.
— Dadda säger nog att han är det. — svarade
Tib långsamt,. — men . . .
— Det är icko vårt fel att. vi äro hans
barnbarn, — inföll jag bittert. — "Vi skulle nlls icke
vilja vara det. Och han har fullt upp med
penningar, hvilka han slösar på oss emedan han ej
vet hvad ban skall göra med dem.
— Onssie! — ropade Tib förebrående och
hennes ögon fyldes af tårar Mrs Munt såg
bekymrad ut ocir suckade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
