Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
NYA TKOI.LSLÄNDAN.
huru liel och ren och fin hon häller sin
Matts. Men det bästa var, att de båda voro
gudfruktigt, rättskaffens ocli hederligt folk,
som ärligt förtjenat sitt dagliga bröd och till
och med litet deröfver till plättar åt barnen.
Iugen menniska kunde afuudas dem det.
Ja, som sagdt, livad skulle icke Matts
Lång må som en prins? Han hade i all sin
tid varit med 0111 ett hårdt arbete på sjön
i stormar och höstmörker, men nu var han
gammal och styf i armarna, nu skötte de
yngre lotsarne, som bodde i stugan på andra
sidan om viken, det tyngsta arbetet, Matts
brukade endast vara med om att lotsa
Tsa-revna, när kejsaren kom med sin kejsarinna
för att en gång om året få känna sig fri
och lycklig i Finlands skärgård under den
vackraste sommartiden. Då behöfdes en lots
att lita på, och på hvem kunde de lita som
på Matts Lång? Han hade fått guldur och
medalj för den stora äran: uret låg i sin
granna dosa året om och drogs upp till
julen för att barnen skulle få se guldfågeln
picka. Medaljen sparades till att föra stat.,
när kejsaren eller lotschefen kom till Mango.
Nu var julafton, fyrbåken brann som en
stjerna till de seglares fröjd, som firade jul
på det mörka hafvet, men närmast
stränderna låg isen med puttar af Dödvatten.
Der saknades icke eu hög julgäst i de
gamlas ensliga stuga, ty Herren Jesus var der
med sitt heliga ord; men der saknades
barnen. Enda dottern var gift i Ténala på
fastlandet tre mil derifrån: hon och hennes
man hade lofvat komma med sina barn till
de gamla om julafton, och de väntades
hvarje stund från kölden och mörkret och
isen derute.
Matts hade varit till Jussarii och huggit
en vacker julgran. Mor hade begifvit sig
äuda till Hangö stad och kom derifrån med
äpplen, pappersblommor, lutfisk, risgryn och
annat godt. Det var något nytt att kläda
julträd åt barnen!
— Men hör nu, hade mor sagt, är icke
granen för hög? Om du ställer honom på
bordet, ryms lian ej under taket.
— Han skall rymmas, hade Matts svarat.
Ryms ej en fartygsmast under himmelens
tak?
— Men han står så ostadigt, när han är
så hög, invände mor. Jag är rädd ban förliser.
— Han skall stå, sade Matts, och det.
var icke att säga emot. Gubben var envis
och tyckte, att ban tacklat så många fartyg
i sina dagar förut.
Granen var färdigt klädd med blommor,
äpplen ocli pepparkakor. Gumman gick till
sin spis att se efter grytor och pannor, ty
risgrynsgröten skulle ju koka i tre timmar,
| och der skulle vara eu böua åt den, som
först skulle få giftaslyckan. Matts lyfte den
tunga granen att stå i sin pallfot på bordet,
böjde undan toppen, som sopade taket, och
sade, soui en lots kommenderar i sjögång:
brassa rodret, dick bidevind! Vill du stå,
du? Vet du icke, att Matts Läng
kommenderar: stå!
Derpå steg ban tillbaka att se huru
präktigt bordet seglade bort med sin mast och
sitt toppsegel, efter ju allt hvad ban såg
här i verlden skulle föreställa ett fartyg. I
detsamma öppnades stugudörren, ett litet
luftdrag kom in, och ritscli, ratsch, der stöp
den stolta granen kullerbytta från bordet,
slog Matts en blånad på högra, armen och
låg der så bedröflig med afbrutna qvistar,
trillande äpplen, lösryckta pappersblommor
och söndersmulade pepparkakor, som du ser
här på taflan. Pinnstolen omkull, duken
neddragen; sjelfva den spräckliga trähästen,
soui mor köpt åt lille Petter för en bel
mark i staden, trafvade på sina hjul en bel
aln tillbaka för detta krambambuli i den
fredliga stugan. Det kunde man kalla ett
haveri!
Mor hörde bullret och kom förskräckt in
med pannkakan ännu halfgräddad i pannan.
Här faun hon sin Matts sittande fundersam
på golfvet och tagande sig om armen, der
han fått sig en smäll. — Der ligger ban,
sade Matts.
— Ja, jag ser det, sade gumman och
kunde icke annat än skratta.
— Hvarför stod han icke? Jag sade ju,
att ban skulle stå.
— Och jag sade, att han ej skulle stå,
menade gumman.
— Det måste ha varit en jordbäfning,
funderade Matts. Han hade så ofta hört
talas om jordbäfningar nuförtiden.
— Eller en luftbäfniug. skrattade mor.
— Hör nu, gubben min, jag vill minnas, att
du seglat till sjös i dina dagar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
