Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2
ILLUSTRERAD BARNTIDNING.
45
Det var klocklodet, som lians far gjorde i
form af en liten dvärglik figur med långt
silfverskägg, tjocka ben ocb ett litet, allra
som roligast fundersamma ansigte. Han
liknade alldeles Sankt Klaus, de tyska
barnens julgubbe, ocb Frans tyckte mycket om
att betrakta honom.
— Hvem är ban, far? — brukade ban
fråga.
— Han är gamle fader Tid.
— Hvad gör ban?
Han delar ut veckor, dagar ocb
månader genom klockan, till och med minuter.
Äfven i dag gjorde Frans sin vanliga
fråga och fick det vanliga svaret. Fadern
tillade ined en suck: - ban gaf oss det
förflutna året och skall med Guds hjelp
gifva oss det nästa också.
Frans betraktade den kattefärgade
dvärgen med en högtidlig känsla af att ban
ändå måste ha varit någonting mer än ett
klocklod.
Efter några timmars träget arbete var
den lilla klockan färdig och det fattades
endast att urverket skulle sättas in.
— Seså! — sade Anton med eu munter
hvissliug, — nu ha vi den färdig. Efter
vädret är så vackert vill jag taga min bössa
och gä ut på jagt uied Johannes
Stein-bacher. Säg din mor. Frans, hvart jag gått,
när hon kommer in frän sin tvätt.
Meu hvarken inor eller son återsågo
honom lefvande, ty ban blef skjuteu af ett
vådaskott under jagten och bars heui död
samma qväll.
Det var sorgliga dagar soui följde för
den lilla familjen i kojan på Tyroler-bergen.
Stackars Fransiska, modern, var bruten af
sorg och bekymmer. Hon hade lefvat sä
lycklig i deras fattiga hem. Anton var dun
bäste träsuidareu, den skickligaste
stengetsjägare, den uthålligaste klättrare och den
ömmaste make och far i hela Tyrolen, hade
hon alltid tyckt, och begret honom nu
bittert. Hon var van vid hårdt arbete och
bekymmer, uien då några månader efter
mannens död en svår feber angrep henne,
dukade hon under för detta nya slag. Det
var icke mycket hennes svaga, danande
händer kunde uträtta, när hon
ändtligen åter sitta uppe efter sin låuga
, sjukdom. Ofta föllo tunga, heta droppar
på de nätta leksakerna, hvilka hon var så
van «ntt hopfoga, men hvilka nu syntes henne
omöjliga att få färdiga.
En dag sade bon till lille Frans, som
]mde slagit sina runda armar kring hennes
hals och tröstande tryckte sin rosiga kind
till hennes: — min älskling, jag skall snart
följa din far. Må den gode Guden taga
vård om dig! Så snart jag orkar gå, skola
vi begifva oss ned till staden ocb bedja de
goda systrarna i klostret taga dig till sig
när jag är borta Kanske skall jag ej mera
se nästa år Kanske min tid snart är ute.
— Men det fins ju så mycket, mycket tid
i verlden, — sade lille Frans gråtande. —
Hvarför blir den då slut för dig? Hvarför
kau du ej få mera af den?
Hans mor endast skakade sorgset på
hufvudet och sade: — låt oss sluta värt
arbete?
Ty der fans sådant hvarmed Frans redan
kunde hjelpa henne. När t. ex. de billiga
små klockfodralen voro färdiga och
urverken skulle insättas, kunde ban nubba fast
de små spikarne och sålunda bespara
hennes svaga fiugrar detta hårda arbete. Denna
dag hade de äfven att lägga sista handen
vid den lilla stengetsklockan, som Anton
hade fullbordat samma qväll han blef
skjuten. Fransiska insatte urverket, men lade
sig derefter tillbaka i bädden och begynte
gråta och bedja.
Frans satt bedröfvad betraktande den
kopparbruna dvärgen. Plötsligt klarnade
hans lilla ärliga ansigte och liau hviskade:
— Tobias Rutz kan hjelpa mig!
1 ett nu hade ban fattat klockan och var
utom dörren. När ban återvände, utropade
ban muntert: — mor, Tobias Rutz hjelpte
mig. ocb jag spikade fast hvarenda liten
nubb på stengetsklockan, sä nu kan du
skicka den med de öfriga till boden i
staden.
Så snart Fransiska fick krafter nog att
gå, gick hon med sin lille son till staden
nedanför bergen ocb bevistade gudstjensten.
Sedan sålde hon sina leksaker och
återvända hem, men efter denna dag lemnade
bon icke mera sin bädd.
Emellertid fans der i den stora staden
München eu liten suäll flicka som hette
Laura. Hon bodde i ett stort gammaldags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
