Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
NYA TROLLSLÅNDAN. N:0 8
Es Ssaghir uträttade befallningen, och snart
hviskade allas läppar: „En stor nåd iir dig
vederfaren, ty Gud liar gifvit dig dina
synders förlåtelse. Han vill leda dig på den
rätta vägen och bistå dig med sin
alismäk-tiga kraft."
Derefter drog karavanen vidare, så
ljudlöst som möjligt. Kanterna af den trånga
floddal, genom hvilken den tågade, blefvo allt
högre och allt vildare och skymde nu belt
och hållet utsigten.
Då ljöd der plötsligt ett doft rytande, som
blef allt starkare och starkare, tills det
slutligen gick öfver i ett åsklikt mullrande. Det
var lejonens röst. Araberne kalla den rad,
d. v. s. thordön, och derför kalla de lejonet
jordskalfvets herre.
Alla, både menniskor och djur, grepos af
ångest.
— Allah akbar, Allah kerihm, — Gud
är stor, Gåd är nådig, — ljöd det från mun
till mun. — Kavahm, kava/na, fort, fort,
riden i galopp!
I nästa ögonblick susade ryttarne framåt
i vildt galopp, så de tungt packade lastdjur,
hvilka de medförde, knapt kunde följa med
Lejonens tjut hade framkallat ett eko, rom
återstudsade från alla håll, man visste icke
mera hvarifrån det utgick.
Då de flyende araberne hunnit ett stycke
längre fram, vidgade sig dalen, och de sågo
nu morgonroduadens första strålar. Det är
den tid, då morgonbönen skall förrättas, och
den vågar ingen rättroende musulman
försumma eller uppskjuta till senare.
Derför höll Rakab es Seraf trots den
öfverhängande faran tillbaka sitt djur ocb
sade med hög röst:
— Ha i es sal/ah! — till bön! Dagens
ljus begynner visa sig, gifven Allah äran,
ban som har skapat ljuset och oss!
lian sprang ned af åsnan, och de andra
följde exemplet. Han knäföll med ansigtet
vändt mot Mekka, strök sig uied händerna
öfver bröst och ansigte, som om ban
tvättade sig och bad högt den första bönen ur
koranen, hvilken de andra upprepade efter
honom.
Djuren stodo i närheten af ett snår, som
sträckte sig längs venstra sidan af
dalgången. De flåsade oafbrutet, voru mycket
oroliga och skälfde under sin last, hvilket
de fromme araberne icke märkte.
De hunno icke långt i sin bön. Från
snåret ljöd i detsamma ett ursinnigt vrålande,
icke från ett, utan från flera lejon.
Ett ögonblick herskade den djupaste
tystnad. Männen voro som förstenade af skräck.
Då sprang negern Er Rih upp och utbrast:
— Ma aluta, ma ithna ntadad! Till hjelp!
Han störtade bort, men öfver det
hemska rytandet ljöd förarens, Rakab es Serafs,
stämma: —„och icke den väg, som de
vandra, hvilka fara vilse." — Han slutade
således bönen, som en äkta miMilman, trots
faran och ångesten, och detta exempel verkade
på de andra, så de alla bådo bönen efter
honom. Det skedde visserligen icke med
djup andakt, som vanligt, ty de sprungo
alla i ångest om hvarandra.
Och denna ångest var icke utan grund.
Ett stort lejon hade med ett språng kastat
sig öfver en af packåsnorna och med sina
väldiga tänder krossat dess nacke. En
lejoninna, icke mindre än det första odjuret,
kastade sig i ett nu öfver en af de andra
åsnorna. Nu störtade ännu tvenne lejon
fram ur det täta snåret och anföllo de med
skräck slague menniskorna och djuren.
Den stackare negern, Er Rih, uudgick icke
sitt öde. Han fick en spark mot bröstet af
en af åsnorna, föll omkull och var inom ett,
ögonblick rofdjurens byte.
Det var ett fasansfullt skådespel.
Menniskor och djur i vanmäktig förskräckelse
blandade om hvarandra; de som ännu voro
vid lif, skreko och jemrade sig, djuren
utstötte klagande, djupt sorgsna läten.
Endast tvenne af karavanens män hade
icke förlorat besinningen. Det var den
tappre „girafflialsenu och Es Ssaghir, den
lille. Es Ssaghir sprang upp på sin häst
för att blifva sedd af alla och ropade med
dundraude stämma.
— Flyn icke, hjeltar och män! Blifven
stående, ni skurkar, uslingar, hundar!
Tagen edra vapen, ni tappre, ni eländige och
skjuten pä Fbu el amin.’ *) Han har
kommit uied hustru och barn att äta oss och
våra djur. Allah jettar hl.’ Allah fördömme
den skurken!
*) Lejonet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
