- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Fjerde Årgången 1888 /
191

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:0 24 ILLüSTRERAü BARNTIDNING. 191

och hvem kmide det vara som stod vid porton
mod en lykta. . . ?

Hästarne stannade. I det samma kände sig
båda gossarne upplyftade och hörde en kär röst
säga: — mina smä pirflnr! — Det var pappa.

Och nu lmr det at’ in. Maren sprang, fastän
skinkappan släpade, sä hon flora gånger höll på
att snafva i ilen. Der inne stodo mamma och
syster Annitscha och syster Hanna med sin man,
och barnen gingo ur famn i’ famn och likaså
Bedda.

För hvar och en af de små man pelsade af
ljöd det glada ropet. — Hvad du vuxit och
blifvit stor, och hvad du ser frisk ut! — Och Valter
riktigt sken af belåtenhet.

Mamma stod der med iuktiga ögon och lät
blicken med innerlighet glida från den ena till (len
andra. Fastän håret blifvit litet grått vid tinnin-

garna och hon gick en smula böjd tyckte barnen,
att hon aldrig förr varit så vacker.

Sedan man druckit the och ännu språkat en
stund manade mamma till uppbrott. De små
gingo lill sängs ined ett gladt förväntansfullt: — i
morgon, i morgon! — och snart vnr hela huset
lörsänkt i djup sömn.

Endast miunina var ännu vaken och gick sakta
in i barnkammaren, skuggando med bauden det
ljus hon bar. Ilon gick från säng till säng för
att ännu en gång kyssa do små ocli stoppa täcket
litet, bättre om dem, innan hon lädo sig till hvila.

Och i den tysta stjernklara natten steg från
ett älskande mödorshjerta en bön till himlen, ett
tack till den Högsto. som åter skänkte henne
lyckan att hafva alla harlien friska och glada i
hemmet

Ruth ....

Prenurn e ran.te rnes s i da.

Tankar.

Nyss hade vi sommar, och nu ha vi åter jul.
Huru dou lidén går! Några årtionden till. och
vi hafva bakom oss ett långt- och kanske
skiftesrikt lif. Hvad hafva vi gjort, under deuua tid,
hvarmed hafva vi fylt vårt lif? Vid hvarje liv
sommar, vid hvarje nytt år hafva vi tänkt: dotta
år skall jag lära’ mig mycket, skall jag uträtta
mycket, skall jag blifva mycket bättre.

Tluru många al dessa föresatser ha vi verkligeu
genornlört? . . .

Nu sitta vi åter vid stranden at ett stort haf
och drömma, som då vi voro unga. Det är vid
stranden af evighetens ändlösa haf, och vi skåda
tillbaka på ett långt, lif, såsom vi fordom skådade
tillbaka på ön flydd soinuiar, och alltsammans fö
refaller oss som en kort dröm. Nu, liksom då,
tänka vi med sorg på huru litet vi uträttat, hunt
litet vi uppfylt våra löften och töresatser. Ack,
kunde vi ta blott ett enda år tillbaka, huru
mycket bättre skulle vi icke använda det!

Men vår ånger tjenar till intet, och vi so med
bäfvan mot den kommande, okäuda evigheten.

. . . Se, dä bryter der fram en ljusstrimma
öfver det, mörka hatvet: den breder sig. den
omsluter bela rymden med en oändlig klarhet. Vi
se som i eldskrift de sköna orden lysa emot oss.
Jesu Kristi, Guds sons, blod renar oss uf alla
synder. Och de fylla oss med I röst och med
längtan efter den eviga vår, då allt iir Iju» och ostörd
frid.

Viola.

Julaftonen.

Snön ligger tät på marken
1 1’rostig juleqväll,

Ocli tusen stjernor tindra
På himlons mörkblå pell.

På träden glittrar froslou
Lik gnistrande kristall,
Och uti vinterklädnad
Stå gran och fur och tall.

Der i den lilla kojau
Vid furuskogens slut.
Man firar julens högtid,
Som mången gång lönit.

Der sitter gamla mormor
Och läser bibelns ord,
Hur Jesus kom att frälsa
Hvar syndig själ på jord.

En liten gran på bordet
Med julcl|us står full,
Och blåögd liten Minna,
llou får ett skålpund ull.

Hon skall sig lära spinna,
Det mornior lofvat liar.
Och broder Frans lår vantar.
Ett rikligt trefligt par.

Och barnen äro glada,
Med mormor, far och mor,
Ty i den låga kojan
Nu Jesusbarnet bor.

Agnes.

OUO

Bref under vingen.

Till Sländan. Tack, kära trogna kamnit, för
detta sista år, du åter flugit ut och spridt glädje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1888/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free