Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TnOJ,LSLÄNDAN.
N:o 1
var lian. Tanken pä mjölgröten bevingade
lians steg, ocli mjölkhinken dreglade liela
tiden längs lians ena byxa, men det knndc
han ju icke hjelpa.
När han kom till sikterns, var nyckeln
ur köksdörren. Det var en motgång, som
Pepi ej förutsett. Man stod en stund
råd-lös . . . jemmer, sft. hungrig han var, det
riktigt sved i magen! Man mftgte väl gå
tamburvägen då, och sä gick han. Men
tamburdörren var också stängd, och Pepi
drog försagd ett tag i klocksträngcn. Han
väntade, ingen kom; han väntade ännu en
stund, och hungern dref honom att klunka
ett par gånger ur hinken. Hvad betydde
det, att man ej släpte in honom? Aha, nu
begrep ban: den der lådan på dörrai var
dithängd för att ban ej skulle ringa och
väcka herskapet, ban skulle bara hälla
mjölken i den. Nå det var ini det
förståndigaste inan kunnat tänka ut. Och så slog
lian all mjölken i breflådan och haffsadc ut
för trapporna, så mors pieksor ej hunno
följa med.
bet, bar af till handelsman der borta vid
hörnet Flåsande anhöll Pepi om ett
skålpund »allra bästa rågmjöl* och trefvade i
fickan efter 25 pennislanten. O ve, O ve, ban
fann bara ett hål, den förrädiska byxfickan
hade ej bättre bevarat hans skatt, än att
den låtit henne rymma. Pepi stackare stod
der röd och sorgmodig och såg huru
bod-betjenten vresigt tömde det redan vägda
mjölet tillbaka i säcken. — Gå och sök
rätt pä slanten, — sade ban, — annars
vankas här injet mjöl.
Pepi gick långsamt ur boden med hinken
under armen och undrade huru ban nil skulle
få gröt till frukosten. När han kom ned
pä gården, stod der ett lass ined
mjölsäckar framför magasinsdörren. — Åhå! —
suckade Pepi, — jag skulle kunna äta upp
säcken med mjöl och allt, så hungrig är
jag. Tänk, om jag skulle kunna tappa litet
mjöl i hinken!
Pepi, Pepi, hvarifrån kom denna syndiga
tanke i ditt hufvud? Skulle du ej varit så
hungrig, så skulle du bestämdt kommit ihåg
det sjunde budet, som du stafvat på ur
katekesen.
Men nu betänkte Pepi hvarken det sjunde
budet, eller sin mammas ris eller han-
delsmannens vrede, han bara skar ett snitt
i en af säckarne med en liten slö pennknif
ban hade i den hela byxfickan och så
krafsade. ban lit så mycket mjöl, som rymdes i
hinken. Derefter stack han igen sprickan
med en knappnål och så tog ban benen på
nacken och sprang obemärkt hein till mor.
- Nå, du välsignade sölmåns, är du nu
ändtligen här, - sade Tvälströmskan och
klappade hans lurfviga hufvud. — Sätt nu
grötgrytan på och . . . aj, aj, min rygg I , .
maka litet om elden, så den brinner bättre.
Jag förgås af hunger.
Pepi röttle om elden, påsatte grytan och
anrättade en gröt, som hufvudsakligast
bestod af klimpar, men som smakade dem
förträffligt. Prinsessan bestod dem mjölk till
kalaset.
Men när Pepi svaljt några skedar gröt,
begynte de gå allt trögare ned och slutligen
fastnade de honom tvärt i halsen, lian
uppgaf ett. ynkeligt ljud och kastade sig
storsnyftande ned på mors säng.
Tvålströinskan fick småningom bela
historien ur honom, hon måste skratta, fastän
1 bon var ledsen. — So så, — sade hon, - lipa
inte mer! Du får på eftermiddagen gå med
L’5 penni till handelsman och med . . . aj,
aj, min rygg! . . en ursäkt till sikterns.
Sländans nyheter.
Det är väl icke egentligen någon nyhet,
att vi nyss haft jul och för några dagar
sedan nyår. Men jag ville nu tala om det,
ifall någon skulle glömt det. En kuslig
julafton var det för alla, som icke kunde krypa
inom egna varma knutar, ty stormen hven
isande kall, utan förbarmande med tunna
jackor och lappade stöflat*. De stackars
sjömännen hade det kanske värst, der de på
sina nedisade fartyg skulle sköta roder och
maskin och hålla rätt kurs i mörkret och
suötjockan ute på hafvet. Lycka, att de
icke kunde titta in till de varma hein, der
granen lyste och klapparne dansade, de skulle
väl då funnit sin lott ännu tyngre än
annars.
Men hvad ni bestämdt icke alla hört, är,
att don 19 December hölls i Helsingfors en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
