Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 NYA TROLLSLÄNDA!*. N:0 0
— Der är du ändtligen! skreko gossarna
o in hvarandra. - Hvar i ull verlden har du
hållit hus? Och hvem har du der, hvem är
den der gossen.
— Låt; honom vara, — sade Tom med
sin fältherrcmiu, — han iir min fånge.
-Och så berättade han hela historien.
— Men hum kom du i äppelkamniaren,
Tom? — frågade farmor förundrad.
Tom blef blodröd. I sin ifver att berätta
bur ban fångat en tjuf i farmors
äppelkam-mare hade ban alldeles glömt i hvilket ärende
han sjelf kommit dit.
— - Hur kom du i äppelkammnren Tom?
— upprepade farmor vänligt men allvarsamt,.
Denna gång hade Tom att, vinna en
svårare seger, än den som vinnes i ett
snöbollskrig. Men efter en stunds tyst strid vann
ban den, sväljde tappert sin blygsel och
berättade halfhögt för farmor hela tillgången,
med handen på hennes axel.
— Och derför, farmor, — slutade ban
ined något otydlig röst, - ber jag att du
icke straffar gossen eller också skola vi båda
ha straff. Ty jag var ju mycket nära att
taga några äpplen, jag också.
Och farmor straffade ingendera af sina
äppoltjufvar. De sluppo med en förmaning,
en sådan som endast farmor kunde gifva,
och albi gossarna tyckte inom sig, att Töms
sista seger var mycket, mera värd än den
första. De hade också uppsnappat något
af hans och farmors halfhöga samtal.
Bravos bref till Elsa.
Gulle Elsa! Det var så ledsamt på
gymnastiken under påsken, då du icke var der.
Der voro visserligen några fruar och
fröknar, men de äro alls icke så roliga att leka
ined, som du. Så snart jag skiiUer till
öller springer ut i tamburen, se de oroliga ut
och då ropar matmor genast: »tyst, Bravo!
Pane mnatal" Då måste jag genast lägga
mig ned helt stilla, ty du vet. att matmor
ej är att leka med. Söta Elsa, kan du ej
börja gå alla dar på gymnastiken? Det vore
så roligt att alltid ha någon jemnårig der.
De der fruarna äro nog rätt beskedliga,
isynnerhet när de hemta med sig ben åt
mig, men de tycka icke om när jag skäller
eller bullrar och inan kan ju icke ha roligt
.0111 man ej får göra det.. Eller hvad
tycker du? T. o. m. matmor, som annars är
så bra, förstår mig alls icke, så snart det
gäller mina nöjen. Det gör mig så ondt att
bon straffar mig för att jag vill krafsa
under tamburmattan. Huru skulle jag kunna
låta bli, när jag precis hör huru råttorna
pipa och springa under golfvet? Om jag
bara finge hållas, så skulle jag snart krafsa
mig en väg imAer golftiljorna och bita ihjäl
hvarenda råtta. Men nu törs jag icke för
matmor. Nog håller jag ändå mycket af
henne, fast bon ibland ger mig ris, ty
der-emellan kliar hon mig på öronen och ger
mig sådana präktiga ben. Häromdagen fick
jag skrofvet af en bel tjäder alt gnaga på,
och det smakade, må du tro. Plötsligt fick
jag ett ben i halsen, och det gjorde så
ondt, att jag knapt kunde andas. Jag blef
mycket skrämd ocli sprang strax in i
matsalen I ill matmor. Naturligtvis kunde jag
icke skälla, men jäg gjorde miner åt henne,
och hon förstod mig lyckligtvis genast,
Benet togs ut, och jag fick sluta min middag
i fred. Annars är det så tråkigt att ni
menniskor icke förstå hundspråk. Man
måste ständigt üläfsa och skälla för att ni skall
begripa hvad man menar, och ändå
missförstå ni så ofta. Ibland t. ex. får jag Sträf!
för att jag tagit en köttbit eller slickat, upp
smöret från en assiett, fastäu jag så tydligt
som möjligt skäller och ber om ursäkt och
lofvar att aldrig göra så mer.
En dag mötte jag Marianna på galan och
blef så glad att jag omfamnade henne. Jag
vet. ej bur det var, men i glädjen råkade jag
rifva sönder hennes muff Jag bad henne
genast om förlåtelse och sade att jag var
så ledsen, men ändå gick hon genast och
talade oin det för matmor, som bannadc
mig och kallade mig vild och ostyrig. Också
du, kära Elsa, missförstår mig rysligt dumt
ibland. När jug råkar nafsa litet för hårdt,
efter din haml, piper du strax: „nå Bravo
då, fy hvad du är dum!* fastän jag redan
bedt dig om förlåtelse. Tycker du icke det
vore roligt att kunna hundspråk? Jag tror
du mycket snart skulle lära dig det. Om
jag bara hade tid, skulle jag gerna ge dig
timmar i att skälla, men jag har så myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
