Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
II.MISTIIKIIAI) IlAltNTlIINlNO.
111
Ur djurens lif.
Striil ini’//nil ch bisvärm och ett skafjmr.
För eu tid Sedan skrifves till Iilekingc läns
tidning, inträffade, att en bisvärm på Mört,ön,
fann moderkupan för trång ocli begaf sig
jul egen band ut i vida verlden. Liksom
iif en ingifvelse Hug bela svärmen rakt mot
ett i närheten stående högt träd, i hvars
lupp ett — skatpar med omtanke, och
lie-svär tillredt åt sig ett litet hein. Delta
tyckte bina kunde blifva dem til nytta vd
denis tilltänkta bosättning, hvarför de belt
ogenerad! slogo sig ned nti boet. Dettas
förra egare, som för tillfället voro ute att
skatta föda ät några sutit skrikhalsar, hvilka,
utom det värda skatparet sjelft, bebodde
boet, hemkonipiQ snart och förstodo då, hur
allt hängde ihop, samt sökte naturligtvis
drifva bort inkräktarue.
Men ini besannades ordspråket: „Många
bäckar små göra en stor å". De små bina
voro lika lit t hågade att öfvergifva sin
eröfring, som skatparet var ifngi att få sin
tillhörighet tillbaka När ingen af parterna
godvilligt, ville aflägsna sig, uppstod en
formlig strid, hvarvid dock skalorna till sist måste
rymma fältet och prisgifva ungarne åt dem,
s:im nu voro herrar på täppan
Emellertid var moders- och
faderskärleken sä stark, att bägge skatorna tidt och
ofta kretsade kring boet för alt se, hvilket
öde, som skulle vederfaras deras
älsklingar; dock höllo de sig nu ]iå vederbörligt
afstånd. Följande dag sågs skatmamma i
närheten af huet, men i ett ganska redlöst
tillstånd; troligen hade bon iiu eu gång
försökt en stormning, men vid den samma
misslyckats oèh erhållit många styng.
Prenum eran tern es si dia.
En liten saga.
Det var engång en stor ödemark. ja så stor,
:i!t jiig ej k nn beskrifvit dot nion större iin Europa
var hon och mycket, inyckat. större iin Finland.
Solen brilndö* bet, jorden yar niisinn alldeles
förtorkad, cndast. ön liten källa porlndo fram
emellan några stenar, f ödemarken växte intet, gr ila,
inga små blommor - intet lefvande vilsen Alun
hvad sade jng ön, intet lofvande väsen V —
Förutom den lilla lifliga källan, fana der ett lelvandc
vitsen. Ett rikt gt lefvande, menar jag.
— Det var en helt liten trollslända i skimrande
färger. Eu trollslända! Ensam midt i den omilt
liga ödemarken! — Stackars lilla slända!
Men nu började hon sjunga Sjunga? ,1a,
sländan sjunger också, fastän hennes sång ej liknar
fåglarnas. .lag vill oj riktigt minnns holmes ord,
lllen ungefär såhär lydde de:
,,Vo mig arma. ve mig, lilla.
V o mig, stackars lilla slända!
Olta har jag lust alt sjunga,
OI ta lust alt qjungn visor,
11 varför bar jag lust at| sjunga,
ilvarlör lust att sjunga visor?
Kala furan vill oj böra,
Monon lånar ej sitt öra! —
\ro mig. arma, ve mig, lilla
Ve mig Rtarkars lilla slända!"
Ser du, sländan beklagade alls ieke sill agat’
hårda öde. Hon var ondast ledsen öfver att ieke I
kunna uträtta något godt i sill ensamhet tion
var ledsen öfver, att ieke kunna glädja andra.
Deri godo (luden i himmelen ser alltid mod
välbehag neil till dem, som glömma sig sjelf tör
andra. Han sado tili en af sina englar: — Flyg
neil till jorden, sä ser du eu liten slända, som
längtar, att göra godt. (lif bonne tilllHllo dertill!
— 1 »A flög ilen stora snöhvita engeln ned i
ödemarken. — Följ mig! — sade ban till sländan,
llon gjorde så. Do sväfvado uppe i don omätliga
rymden, högt ofvan molnen. — Och i det de llögo,
berättado engeln sagor, sft herliga, att jag oj lian
återgifva dem. Huru skulle det vara möjligt,
att i lt jordens barn skulle knnna återgifva
«’iigla-ord. Till slut sado engeln: — Flyg ned lilla
slända, och gör ditt hasta, sök att gläda andra!"
Sländan llög till ett stort fält, hvarpå tusendo
blommor växto, källor porlade och hundrade små
barn lekte, .lag var med il hind barnen, kanske
var du der ocksä ! — Sländan flög midt. in i
barnens ring och begynte sjunga. — Hvilket under!
— Alla markens små blommor lyssnade, träden
lyssnade, källan lyssnade sft, alt hon glömde porln,
inen det märkvärdigaste var, att sjelfva stenarna
voro idel öra.
Hvad sjöng då sländan? — Hon sjöng om Guds
evign godhet och kärlek. — Hon sjöng om värt
täderueslaud. Hon uppmanade oss till strid för
det sanna, goda och sköna. Dortill sjöng hon
iinnn mycket mera. Då hon slutat, sade vi: —
I Farväl, lilla slända, tack taek, glöm oss ej! Då
svarado sländan — Finlands barn. jag skall cj
I glömma edor. Milt största nöjo är all sjunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
