Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
NYA TROLLSLÄNDA!*).
N:o 2
Följande morgon kl. 7 vandrade dc två
försäljerskorna förklädda efter Lästa förmåga
lill torget, följda af en mängd intresserade
ögon från barnkammarfönstret.
Regnet hade ännu icke upphört, men hvad
brydde man sig om det! Lynnet var
muntert pä morgonkvisten och förhoppningarna
på god åtgång i korgen de bästa.
— Vänta, vänta „mor Brita", — hviskade
Lisf, just innan de kommit fram till
folkhopen på torget: — Låt mig skratta üt först.
Nej, din niisa iir allt för igenkänlig! Vänta
litet . . . Oj, oj, jng förgås af skratt!
— Jag drar duken ned öfver näsan, så är
den saken hjelpt. Tyst! I)u får inte skratta.
Och kom ihåg finskan!
Men ingendera kände sig riktigt modig,
der de bjüdo ut sina kransar till höger och
venster. Torggummorna kände nog de
vanliga försäljerskorna på torget och följde med
misstänksamma blickar dessa nykomlingar
med dukarna neddragna öfver ögonen. Äfven
gatpojkarna voro synbarligen mycket roade
af de tölpiga boiulmenniskorna, gåfvo dem
en knud då och då och erbjödo sig väl vill
ligt att köpa bela korgen för 5 penni.
Med stigande oro öfver att blifva
igenkända af de många bekanta, som gjorde sina
uppköp jiå torget, upprepade „mor lirita"
och hennes dotter emellertid djupt nigande
sin fråga hos den ena och den andra:
„7V?/i-foo/.o jokn ostan ranssia— Men ingen
tycktes bry sig om deras vackra kransar.
Det kändes riktigt en smula nedslående
och dc beslöto försöka sin lycka i köken.
— Mina ben nästan darrade, hviskade
Ina, då de hade det ovänliga torget ur sigte.
Det var rakt, som om vi icke varit stadda
på loflifea vägar.
Lisa låtsade vara modigare.
— livad du är rolig! Nog gick jag ju
äfven i en viss spänning. Men hvarför vill
ingen köpa? Det ser mörkt lit med våra
kransar. Kanske äro de alls ej så vackra,
som vi förestält oss. Ser du, der går eu
hop flickor till skolan. Få se om de känna
igen gamla kamrater.
Nej, ingen visade minsta tecken lill
misstanke.
— Gå hem till oss i magister 1 iloms gård,
nog köpa de der, — ropade en af flickorna
efter dem. (Forts.)
„Lärfar."
(Forts. IrAn N:o 13).
Allt emellanåt färdades ban omkring i
socknarna med sin liol och sin läskunnighet.
Han hade varit långt ute i skären i
ensliga skogsbyar och hört psalm sång och
predikan i många kyrkor. Hans hår blef
grfttt, hans höga gestalt böjd, men Samma
lugna förnöjsamhet besjälade alltid hans
drag. Och det är från den tiden jag mins
honom. Under de sista åren af sitt lif hade
lärfar mycket att beställa om det lilla ban
skulle lemna efter sig. Minst en gång om året
lät ban uppsätta ott testamente. Och när
httu såg alt vår Herre låtit honom lefva
igen ett år, tyckte ban det var bäst att låta
bevittna ett nytt testamente, så att allt
skulle vara på redigaste fot om han föll
undati. lian hade en gammal syster, hvars
ålderdom hau ville se betryggad, och hon
nämndes först i testamentet ined stor
omständighet. Men uär hon gick bort före
lärfar, då fick ban uppfylla sitt hjertas
önskan, att lemna allt det han knogat ihop
ined arbete och försakelse, åt barnen och
läskunnigheten. Under sina färder i skären
hade gubbens deltagande väckts för barnen
långt uppe i skogsbyarna, afstängda från
skolor, genom långa vägar och fattigdom.
Och så kom det sig at t lärfar testamenterade
sina väderqvaruar ocli hvad ban hade, till
eu grundfond till folkskola i skogsbyarna.
Sä fick då gubben äfven sedan han gått
bort verka för läskunnigheten hos folket.
Jag vet ej om ban är begrafven i gamla
Vasa kyrkogård, eller ute i skären. Men
på hans graf står belt visst, ett hvitt allmoge
kors, med inskrift: Httnia/äraren Simon
Erik Syr i in/. När man vet huru befolkningen
i många af dessa trakter, ännu i vår tid,
motarbetat folkskolan, förefaller det vackert
att se, huru den blinda mannen höjde sig
till sjelfständigt tänkande och i bela sitt. lif
förverkligade en idé: arbetet för
folkbildningen. Vi, som ha sccudä ögon och tillgång
till kunskaper, vi Ini alt lära af „lürfaru.
Alta.
’t?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
