Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
NYA TltOLLSLÄNDAN.
— Nil, magistern liar lofvat oss en
lof-dag och jag skall bedja lionom gifva dagen
efter tjärbränningen.
— Godt. Men du får taga vill på dig.
En natt den bär tiden på året är lång och
kält.
Vi komma med, Georg, — ropade Bruno
och Gustaf mycket lifvade.
Efter en stund sade Georg:
— Matti stackare har det så
bekymmersamt. Deras ko dog för par veckor sedan
och nu måste ban bränna tjära för att få
ihop litet penningar att köpa en ny, ty, ser
du pappa, han behöfver ju gödsel på sina
åkrar, lian knogar och bråkar oeh Kalle
är så liten ännu. De två äldste gossarne
äro drängar, de skulle vara honom till stor
hjelp, men ban har ej råd att hålla dem
hemma, .lag tänkte om pappa skulle låta
drängarue spjelka tjärved åt honom och
stubbar hafva vi säkert i öfverflöd i vår stora skog.
— Stubbar hafva vi nog, - svarade pappa
långsamt — och dem kunde ban gerna få.
Men drängarue ... de hafva fullt upp med
arbete oeh skulle knappast tycka om att jag
skulle använda dem till andras tjenst.
— Men vi hafva egna yxor, — sade Bruno.
— Och vi kunna hugga vcdcu sjelf, —
sade Gustaf.
— Och jag vet huru det går till, — skrek
Georg, — med en kil.
— Nå det är rätt, — sade pappa, — att
gifva sitt eget arbete, sin tid och sina
krafter det är den rätta välgörenheten.
— Och pappa ger oss nog Brunte att köra
mod, — sade Bruno med bönfallande röst.
— .la dertill är den stackarn just lagom,
— svarade pappa leende. Men sä kan
ni taga Itotejouas att hjelpa er; att spjelka
tjärstubbar iir ej alldeles så liitt som ni tro.
Hotejonas var en stackars karl, som efter
en sjukdom blef halttånig ocli icke hölls
någonstans i tjenst. Men ban gick omkring
i byarne och arbetade äu på ett stiille än
på ett annat. Och en stark och duglig
arbetare var ban Bönderna gåfvo honom då
mat och ibland en gammal röck eller ett
par stöflar, ty penningar förstod han sig ej
på. På herrgärden var ban ofta i veckotal,
han trifdes så bra i den rymliga varma
drängstugan och driingarne voro beskedliga >
emot honom.
Nu kom en lycklig tid för de tre
bröderna. Så snart lektionernc voro
undangjorda, påtogo de sina sämsta paletåer,
smorlädersstütlar och rukkaser, togo hvar
sin yxa, spände sjelfva Brunte för en
arbets-släde och foro till skogen med Jonas. Om
Georg bara fått ha en pipsnugga i mungipan
som drängarne, så hade ban varit
fullkomligt lycklig, men det satte pappa p för. I
skogen sökte de med tillhjälp af drängarne,
som höggo timmer i närheten, passande
stubbar och så att spjelka tjärved, tills svetten
stod i pannan! Jonas hade jättekrafter, lian
satte kilen i stubben och med några
dugtiga hugg fick han stubben klyfa och så
började gossarne spinta tjärvedsstickorna och
rada upp dem i trafvar. Då de kommo hem
till middagen, voro de hungriga som de
värsta vargar.
När magistern märkte deras ifver och goda
vilja, ställde han så till, att läsningen skedde
morgnar och aftnar, så att gossarne kunde
vara den ljusaste tiden af dagen i skogen.
Brunte var den äldsta och lataste hästen
i stallet och var djupt, förundrad öfver
hvarföre i all verlden man nu besvärade honom
hvarenda dag och ännu till ville att ban
skulle springa Ty gossarne hade ej
tålamod att köra fot för fot som drängarne.
När de hade ett liästlass tjärved i
ordning, körde de det till Ahola.
Gubben Matti stod stum af förvåning på
trappan, när Bruno, litet förlägen, frågade
om veden var duglig och om ball ville ha
den
Nä aldrig har jag hört sådant, förr, —
sade Matti och snöt sig i fingrarne, — har
de unga herrarne sjelfva hemtat mig
tjärved?
— Jo och huggit den med, — skrattade
Gustaf.
— Huggit den? — eftersade Matti.
— Javisst, — sade Georg stolt, - jag har
ju sett huru du burit dig åt.
— Nå, nog hörde jag ju
herrgårdsdrän-garne tala om något sådant, men jag trodde
nu att det. var barnlek — Och Matti skakade
betänksam sitt lurfviga hufvud. — Voj, voj,
hvarmed skall jag, fattig karl, kunna löna
er, kära barn?
— Låt oss vara med, när du bränner
I tjäran, — sade Bruno hurtigt. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
