Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
NYA TIIOIXSLÄNDAN.
N:o 15
Förbi denna tropp! . . .
Se, hår promenera
Hofdamer med flera
I frasande vader . . .
De helsa, de spraka;
Man svarar i nåder
Och helsar tillbaka,
lirs höghet, gif akt!
Honnör af en vakt;
För handen till pannan! . . .
Här kommer en annan,
En borgarmadam ;
Hon niger rätt fram.
Nå, nicka àt gumman,
Hon tycker om kruset,
Nog slår hon pà trumman
För kungliga huset.
Det är dock en heder,
Ers höghet, att vara
En prins och se neder
På småfolkets skara . . .
Kusk, kör nu för fem!
Hans höghet vill hem.
Så var nu vår färd
Just ej mycket värd.
Prinsstackaren lilla,
Han får ej förspilla
Siri]fiöghet så i!la.
Att han skulle få
Ifa roligt också.
Man vill ju dressera
Den valpen att sitta
Och gäspa och titta,
När pojkar grassera.
Ack, finge jag springa
Barfota i trossen,
Se, det skulle klinga
Och sjunga i gossen! . . .
Men tyst, vet du hvad,
Som gjorde mig glad,
Når vi voro hemma†
Der råkat sig dämma
En putt utaf vatten
På gården om natten.
Och jag tog ett skutt
Pakt in i min putt!
Jo, det kan du tänka
Hur det skulle stänka
På skor och damaska!
Så roligt ej finns,
Som det att få slaska
Sig våt som en flaska
Och . . . vara en prins!
Z. T.
Vakteln.
(Berättelse af Ivan Turgenjeff.)
Jag var tio år, dä det som jag nu vill
berätta eder, bände mig.
Det var om sommaren. Jag bodde med
min far på landet i södra Ryssland. Min
far var en ifrig jägare, ocb såsnart ban ej
var upptagen af sitt landtbruk — ocb vädret
var vackert — tog ban sitt gevär, hängde
jaktväskan öfver axeln, kallade på sin gamla
„Tresor" ocb begaf sig ut att skjuta
rapphöns och vaktlar. Han tog mig ofta med
sig och detta var ett stort nöje för mig. —
Då skottet hördes och fågeln föll, hoppade
jag till och skrek af fröjd.
Den sårade fågeln flaxade och slog med
vingarna, än på gräset, än mellan Tresors
tänder, hennes blod flöt och färgade gräset
rödt, men jag kände intet medlidande.
Hvad hade jag ej velat gifva för att få en
egen bössa och med den kunna döda
rapphöns och vaktlar! —
En dag begåfvo vi oss åter, min far och
jag på jakt. — Det var den tiden på året,
då det ännu blott fanns fä unga rapphöns,
min far tyckte nämligen ej om att skjuta
ungar. Vi kommo till en ekdunge invid ett
rågfält, och där brukade vi nästan alltid finna
rapphöns eller vaktlar.
Med ens stannade Tresor; min far ropade:
„piP! och rakt under Tresors nos flög en
vaktel upp. Men hon flög så underligt: hon
vred och vände sig, föll till marken som oin
hon varit sårad eller en vinge varit bruten.
Tresor kastade sig efter henne.....
det gjorde li n ej, då fågeln flög vanligt. —
Nu hade Tresor fått fast vakteln och
hemtar den åt min far.
Min far tog vakteln och lade henne i sin
öppna hand Jag gick närmare. Är hon
sårad? frågade jag. Nej, svarade min far,
hon är icke sårad. Men hon har väl sitt
bo här nära c,ch hon förställde sig med flit,
för att hunden skulle tro henne vara sårad
och följa henne och lemna ungarna, som
troligen funnos i närheten, i fred. Hon skulle,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
