Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIO 22
ILLUSTREBAD TIDNING FÖR UNGDOM OCH BARN. 163
förlorat vadet, därom var intet att säga.
Hela Senare deleu af kvällen, medan man i
godt förstånd åt äpplen och drack té, fun
derade Mårten på något pojkstreck för att
få segern öfver på sin sida. Småningom
ledde lian samtalet på spökhistorier och
varsel och lät falla några vinkar om att
nyårsnatten var en orolig natt, altsauimans för
att göra den gamla mannen rädd för
hemvägen till det ensamma skogshuset.
Och kom ihåg det — sade han, — när
ni kommer hem, oeli det börjar rifva i
dörren och bulta på fönstren, att ni ej öppnar.
Ty kommer otyget in, så dör ni innan året
är slut. Men jag kan den riktiga ramsan;
skall jag lära er den?
— Ja, gör det I — sade Per Knok.
Men jag känner den nog på förhand.
— Jo. — sade Mårten, — ni skall bara
läsa så här:
— Troil, du som därute äst,
far din väg i blåst och köld;
Hopp, hopp, hopp, min svarta häst I
— Nej, den känner jag icke förut. Läs
den ännu engång bad Per Knok.
Och så läste Mårten den engång till och
Per upprepade den några gånger, tills han
var säker.
En stund efteråt bröt ban upp och begaf
sig på sin ensamma vandring. Knapt var
hau utom dörren, förrän Mårten sprang upp.
Det var en lätt sak för honom att öfvertala
drängpojken och den andra drängen att vara
med om ett puts. För de grofkoruiga
karlarna var det ett jämförelsevis oskyldigt
skämt att hämnas nederlaget med den långa
knifven, genom att agera spöken och skrämma
Per Knok på hemvägen.
Nu skola vi se huru det gick med hämdeu.
Medan Per Knok med långsamma steg gick
öfver ängarna till giuvägen i skogen, hade
de tre unga karlarna dragit lakanen ur sina
sängar och tagit ett par länga stänger med
sig samt på omvägar sprungit förbi honom
och gömt sig vid vägen. En stund efter det
Per Knok klifvit öfver gärdet där, hvarest
vägen öfver prästgårdsägorna mynnar ut, såg
ban i det halfklara månskenet liksom eu
stor hvit klump ligga vid sidan af vägen
Då han kom närmare, begynte klumpen bli
lefvande och hoppade upp midt på vägen.
Per Knok stannade, såg litet på deu och
försökte sedan alt smyga sig förbi den. Men
nu växte klumpen, den blef först så stor
soui en människa, inen växte småningom,
tills det blef en förfärlig jätte.
Per Knok stod ett ügoublick stilla.
Därefter hörde man honom mumla, som om ban
Jäste" något, under det hau försökte
fortsätta sin vandriug och komma undan
spökeriet. Då såg han ett spöke till, som stälde
sig i vägen för honom. Men det var ett
par ben nedanför, som hade en misstänkt
lik-lietmed ett par vanliga människoben och han
hörde ett skratt och ett hviskande, som lät
mycket litet spöklikt.
Då slöt Per Knok upp att läsa. Han gjorde
ännu ett försök att komma förbi, men då
spökena spärrade vägen, fattade ban ett
hastigt beslut och kraflade sig öfver gärdet
igen, samt vaudrade lugnt tillbaka till
prästgården. Han hörde skratt och prat, sedan
också tjut och underliga ljud bakom sig.
Då han var framme, gick han genast till
drängstugan, där ban fann dörren öppen och
buren tom. Han tillslöt noga dörrar och
fönster och 9atte alla hakar på. Sedan klädde
hau af sig och lade sig i Mårtens säng.
Efter någon timme hörde ban drängarna
komma hem och en af dem slog på dörren.
— Hvad betyder det ? — hörde ban
någon säga, dörren är läst. Ilalloh, är det
någon därinne.
Men det kom intet svar.
Så började de skaka dörren och försökte
med tillhjälp af ett knifblad — kanske med
den långa knifven — att lyfta af haken, men
det lyckades ej. Om en stund var en annan
af dem vid fönstret; men det gick ej bättre.
Slutligen började de dundra på dörren och
ropa: — Ilalloh, Per Knok, är ni där, så
öppna strax dörren!
Då gick Per Knok till dörren och läste:
— Troll du som därute äst,
far diu väg i blåst och kohl.
Hopp, hopp. hopp, min svarta häst!
Så lade sig Per Kuok i Mårtens varma
säug, ehuru där ej faus lakan; inen Mårten
och de andra måste klifva upp på skullen
och sofva på halmen, medan Per Knok
mumlade för sig själf: Det var nog den riktiga
ramsan.
CnO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
