Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
Fröken H. berättade att de varit 10 syskon,
inen att hon. den äldsta, numera var den
euda lefvande af dem. Dockorna hade
tillhört henne och två yngre systrar. Systrarna
hade länge varit, döda, men hon hade ej
haft hjärta att skiljas vid dessa deras
gemensamma leksaker från sorglösa barndomsdagar.
Nu hade äfven modren dött och hemmet
upplöstes; då, tykte hon, var det tid att
äfven ge bort de gamla kära dockorna. Hon
ville dock hälst lemna dem till Hemmet —
och vi skola nog bevara dem som ett kärt
arf - de skola ej tillhöra någon enskildt,
utan vara Hemmets egendom och skola få gå
i arf från släkte till släkte hos dessa små
värnlösa barn Fröken II. lemnade mig
dessutom 10 Mark.
Sök upp , Sagan om 7 syskon bland er
vän Z Topelii sagor — andra boken — så
får ni läsa huru det gick med dessa dockors
små mammor och deras syskon, som dogo
den ena efter deu andra på alldeles kort tid.
I går, den 22 Sept. erhöll jag ett präktigt
ylletäcke af Kommerserådinnan Alice B.
Härnäst vill jag berätta er något, om en
Doktor üarnardo i London, som har mer en
30 barnhem — bland dem en by där 1,000
flickor vårdas. Han har omkring 4,00’) barn
att försörja, och har på 24 år räddat mer
än 14,000 barn ur nöd och skam och elände
Farväl då till nästa gång.
Eder tillgifna och tacksamma vän
Helene v. Mickwitz
27 Georgsgatan
Den 23 september 1891. Helsingfors.
På bärplockning.
et var nu den bästa hallontiden
Dålig bärsommar hade det varit och
hallonen sågo torra och små ut, men de
sista (lagarnes regn borde väl ha friskat upp
dem litet.. Angus och Axel hade redan flere
gånger hemtat prof på hur’ stora de voro,
och lika ofta påyrkat att den tilltänkta
gene-ral-hallouplockninge» nu skulle bli af. Altså
begaf man sig en vacker dag af till Aavikki,
den stora ,,hallonholmen" långt ute på
fjärden Max hade förut seglat dit och visste
att där fans otroligt med bär.
Sällskapet bestod inalles af 5 medlemmar,
3 gossar: Max, Angus och Axel, och 2
flickor: Aili och Inna. Den ,,dubbelpipigeu,
Max1 oskiljaktige följeslagare, och Angus’
lilla ,,expedit" lågo helt fredligt på ena
sid-bänken i båten, och en bel arsenal af
bleckkärl och bärkorgar tydde på stora
färhopp-ningar.
Långsamt, alltför långsamt i sällskapets
tycke, gick färden till det efterlängtade
målet Soien sken så klart och varmt, som
gjorde hon sig ett nöje af att brunsteka
kinderna på vissa muntra ungdomar, som icke
veta sätta värde på vida hattbrätten. Ja,
så varmt sken hon, att vinden och vågorna
sakta höllo på att somna, hvilket på sätt
och vis var hederligt gjordt, ty de gjorde
då ej något omak åt bärsällskapets rodd.
Nu var man helt.nära och kunde tydligt
urskilja alt på den kala och öde holmen.
På bortre sidan fans en liten dunge småskog
och eu rad af de sedvanliga alarna kantade
stranden; det var alt. Eljes syntes blott
nakna klippor och mellan dem och stranden
ett grönt och rödt bälte. Grönt, det. kunde
vara hallonris. men rödt och så rödt, som
ett väpplingsfält. efter midsommar! Det var
högst eget och gaf anledning till många
funderingar.
Det är hallonen, som lysa, — sade Axel.
Och som hans förklaring var den bästa,
mottogs den med ett allmänt skratt
Emellertid landade man, och Inna och
Axel rusade genast i kapp upp på stranden
och genom alsnåren. Så hördes ett
samstämmigt förtjust rop: hallon, hallon! Och de
andra skyndade ifrigt efter.
Åh, så där såg ut, när man kom förbi
alarna. Hallonris, buske vid buske, fulla
med röda, saftiga bär; här och där en bränd
och sotig stubbe, häntydande pä att en skogs
brand härjat här för icke länge sedan; och
så för resten öfver allt famnshöga stånd af
epilobier. Det var deras röda blommor, som
väckt så stor förundran.
Men man hade ej kommit för att se. utan
för att plocka. Aili ropade efter småherr
skåpet för att ej förlora dem ur sigte, och
påminde alla alt akta sig för ormar. Därpå
skildes man. Max trafvade genast öfver till
andra sidan i hopp att där utom bär äfven
få något annat, som ban satte mera värde
på. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
