Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 21
ILLüSTUERAD TIDNING KÖK UNGDOM OCH BAltN.
restaurant, som blott besöktes af en tarflig,
men mycket ordentlig publik.
Bland de dagliga gästerna kom jag af en
händelse särskildt att intressera mig för en
äldre man, hvars drägt förrådde, att han
hade sett bättre dagar. Egentligen var det
en hund ban bådo med sig. som väckte min
uppmärksamhet; den utmärkte sig hvarken
genom skönhet eller genom att tillhöra någon
sällsynt, ras — det var en vanlig hvit pudel
—. men den hade. en egenskap, som man
endast finner hos kloka och väluppfostrade
hundar: lian tigde aldrig och tog icke en
gång emot det som läktes af en främmande
hand. Detta berodde ej därpå, att hunden
var bortskämd med för riklig kost, utan var
blott, eu följd af god uppfostran Hundens
herre hade en egendomlig vana, som hos de
flesta gästerna framkallade ett ironiskt leende
och stundom en med halfhög röst uttalad
anmärkning, sä att han till sist kände sig
tvungen att uppsöka restaurantens mest
undanskymda vrå.
Han doppade flere brüdskifvor i såsen på
sin tallrik och åt sig på det sättet mätt.
Köttet praktiserade ban hvar dag. sedan ban
kastat omkring sig en skygg blick, under
bordet. Han hade bredt en gammaldags
silkesnäsduk öfver sina knän och ofvanpå
denna ett stycke papper och efter att ännu
en gång hafva spejat åt alla sidor, vecklade
han in köttet i papperet och näsduken samt
stoppade ned alltsammans i bakfickan på sin
gamle luggslitna röck. Det är ju möjligt,
att ban förtärde eu del däraf till
aftonmåltid, men största delen af hvad han sålunda
sparat frän middagen var i hvarje fall bestämd
för bunden. Jag fann ej i likhot ined de
flesta gästerna detta löjligt, och då jag är
hundväu, blef jag vänligt stämd mot den
gamle mannen och växlade stundom några
ord med honom.
Något närmare om hans person erfor jag
dock långt senare, sedan jag ej sett till
honom tiuder flere år. Jag skulle ej hafva
känt igen honom, om icke min
uppmärksamhet väkts af hundens vänliga och muntra
skall. Ty den gamle mannen, som förr i
verldeu visst ej såg ut att vara välmående,
men i alla fall påminte om en gammaldags
solid borgare, hade nu blifvit en hjälplös
gubbe, som vid ett kort snöre lät sig af sin
i hund ledas in på gårdarne, der ban med ett
jämmerligt fiolspel sökte väcka människors
medlidande.
Huruledes hade det gått till? En kort
historia.
Gamle F. hade varit en aktad borgare i
en småstad. Han hade upptagit, sonen till
en syster, som hade inånga barn. Det var
en rask och liflig gosse, som så var hans
hopp — skulle blifva lians ålderdomsstöd
och glädje, liossen skickade sig väl. och
det var ej svårt för gamle F. att skaffa
honom en plats i postvärket. Men en dag
var systersonen försvunneu och med honom
en icke obetydlig päiiningsumma. Gamle F.
sålde allt hvad ban luide, tiikte kassabristen
så godt han kunde, lämnade sin ställning
och flyttade till en stor stad, där ingen kände
honom, ty ban kunde ej uthärda att folk
tisslade och tasslade om honom och
behandlade honom annorledes än förr. Genom
reu-skrifning beredde han sig en knapp förtjänst,
till dess en ögonsjukdom, som slutade ined
fullständig bliudhet, tvang honom att gifva
upp sitt arbete. Han var för finkänslig att
vända sig med bön om hjälp till kommun
eller privata, och bland de personer, som
uppsöka den blygsamma fattigdomen,
väldet ingen, som fann vägen till hans ensliga
kammare. Säkert skulle ban hafva dött af
svält eller „ålderdomssvaghet", soin det
vanligtvis heter vid dylika tillfällen, såvida icke
hunden kommit honom att tänka på en ny
inkomstkälla. Han tog denne till förare och
fattade sin fiol, som i många år varit honom
en kär vän i ensliga timmar.
Men så upprann en morgon, en af de
sorgligaste i den gamle mannens lif, då pudeln
icke längre väkte honom uied sitt vänliga
skall. Hans mångårige, trofaste vän hade
dött under nattens lopp. Utan hunden var
den gamle F. hjälplös som ett barn.
En grannkvinna, som var lika fattig som
den gamle F., hörde hans förtviflade gråt
och jämmer och gick in till honom för att
erbjuda honom sin hjälp. För denna
deltagande kvinna öppnade den gamle mannen
sitt hjärta; kanske var det första gången
sedan många år, soin ban talade med någon
om sin nöd och sina bekymmer.
lian berättade om sitt lifs växlande öden,
om sina sorger, sina gäckande förhoppniu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
