Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 12 illustrerad tidning för ungdom och barn. 95
din kropp, ty den måste du själf känna.
Blif dock aldrig under »Agon förevändning
längre tid i badet än ;), bögst 5 minuter
ocb förfar sedan du lemnat det så som förut
blifvit nämndt. Bada ej gärna oftare än en
gång om dagen, och ej förrän två timmar
förflutit efter en måltid.
Till Mamma på hennes födelsedag.
Hur ska/l jng kunna säga, hvad jag önskar
Dig; kära mamma, pä din högtidsdag!
Jag vill blott säga, huru god du varit.
Min varma tack för all din kärlek tag!
Ren i min barndoms ljusa, glada dagar
Far du min vän, du har mig jämt förstått.
Ja, alltid har jag, munter, glad och tröstad
Ifrån min egen lilla mamma gått.
Ej kan jag löna dig för all din kärlek,
Gud signe dig t alla dina dar,
Och gifve mig den stora, stora glädjen
Att ännu länge ha min mamma kvar!
Ami.
P renurø era n tern es sid a..
Ett besök på landet.
(Forts.)
— Ah ja, nog orka vi gli elit, — sade lilla Celia,
som ej als visste hvad verst och mil var.
— Ar det cn klosterruin? — frågade Magnus, som
redan läst litet historia.
— Jag vet icke riktigt, men rysligt gammal Sr den
i alla fall. K»m, sa gä vi dit!
Förslaget mottogs ined jubel och kusinerna tykte
alt en riklig ruin var betydligt roligare att se pa, än
kor och grisar. l)c gingo längs landsvägen, förbi
nkrar och ängar och genom vackra skogsdungar med
höga lummiga träd. Torslen hade så myckel alt
förtälja om alla de ställen de sågo, alt liden gick
myckel fort. Och nu voro de framme vid den vackra
gamla ruinen, som lag på en udde i sjön, öfvergjuten
af strålande solsken. l)et fans ej mera så mycket
kvar af ruinen all man kunnat la reda pa hvad den
varit i liden, men vacker och treflig log den sig ut,
där den, bäddad i grönska, speglade sig i del klara
vattnet. Det var en lockande tafla, som här utbredde
sig för betraktaren: sjön med dess holmar och leende
stränder och i fjärran den stora skogen, som i mörkare
och ljusare skiftningar aftecknade sig mot horisonten.
Detta var någonting alldeles nyn för de sinä
stadsbarnen, som försjunkna i beundran länge stodo som
fastvuxna på samma ställe. Men Torsten, hvilken
sell det härliga landskapet inånga gauger. hade under
liden uppläkt hallonbuskar, och nu blef del ett
mumsande, tills buskarna blefvo alldeles utplundrade.
Ilamen lekte »kurra gönvna» i ruinen, och där fans
då ypperliga gömställen! Då och då hördes små ulrop,
såsom aj, aj, cn ödla», eller .se pa grodan!»
— livad del är rysligt roligt att vara pä landet! —
utbrast gång efter annan lilla Celia.
— Ja, ä’ de’ inte? — sade Tnrslen fornöjd ined
munnen full af hallon.
Men medan barnen skrattade, pratade, lekle och
beundrade utsigten, märkte de ej att tiden led, förrän
Magnus förskräkt utropade:
— Men solen går ju strax neil, vi måste återvända
hem!
— Ja, del måste vi, — sade Torsten. — Men ingen
bast. Jag känner lill cn ginväg genom skogen, jag
har visserligen ej gält den mer än cn gång, men nog
hittar jag ända!
Men Torsion misstog sig. Solen gick ner, del
begynte skymuia i skogen och barnen gingo vilse.
— Äro vi inte framme snart?» frågade Celia, som
blifvit trött.
— Jag vet icke, jag tror vi ha’ gått vilse, — sade
Torsten. - Hvad de måste vara oroliga där hemma!
Celia stannade och brast i tårar. — Jag är sa Irötl
och hungrig, — klagade hon. — Vi ska’ hvila litet.
— Nej, nej, då komma vi aldrig fram, — sade
Torsten, förskräkt, när han såg Celia gråta.
— Åh, om vi ända hade gåtl den längre vägen! —
jämrade sig Magnus.
Nu var del redan nästan mörkl i den stora skogen
och sä stilla ocli tyst. F.j ett blad röriles. I Ja och då
hördes endast kornknarrens läte frän de aflägsna
ängarna. Men med ens grep lilla Celia Magnus häftigt
i armen och hviskade skrämd: — Det tassar så
rysligt där hakoin buskarna, länk oin del är Ködhättans
varg! — Själfva Magnus blef rädd, ocli sä böljade de
springa undan för vargen, och Torsten efter. Men
det var ej lätt att springa bland stenar och snår. Celia
föll rak bing i en myrstack och låg där och skrek och
sprattlade tills Torslen hjälple upp henne, och Magnus
trillade i ett dike fullt med gyttja. I detsamma hördes
elt ljudligt »vov, vov!» från den förmente vargen, som
uu visade sig och befans vara ingen annan än Torstens
goda vän, Hektor, vedgubbeus stora hund. ||uria!
skrek Torsten. — Nu äro vi räddade! Där är gamla
Anton, som huggit ved i skogen! Han visar oss nog
vägen lill garden. — Den gamla, beskedliga vedgubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
