Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
nta trollslåndan.
N:o 22
— Inte hjälper det, — sade en af karlarna,
som nyss slagit ut ett iimbare på
fähusknuten, där lågorna stucko igenom, soin om
byggnaden varit drifven i springorna ined eld.
— Om vi också ej kunna rädda fähuset,
måste vi akta stugan och uthusen — ropade
Berta, som var så ond. att rösten skälfde.
— Kan inte Lehtincn pumpa? — fortfor
hon lugnare och riikte slangen åt Villy, som
skött pumpen. Inte orkar pojkstackarn i
längden, vi andra få släpa vatten. Med det
beskedet tog hon lugnt Lehtinens hafre
äm-bare och gick till brunnen. Ett par karlar
och Lehtinens hustru följde. Det kom som
litet mer ordning i det hela Villy skötte
slangen, spolade öfver fähusknutarna och
släkte gnistorna, som slogo ned på de
omgifvande byggnaderna
Luftdraget växte och gnistorna sopades
hejdlöst fram. Folket hade börjat utrymma
stugan, ty elden tog oupphörligt fatt i taket
som var af gamla pärtor. Det var så hett,
att man nästan stektes på den sidan, soin
var vänd åt elden, inedau man frös på den
andra. Lindkvistens barn gräto och höllo
sig till modren, som stod bland de utflyttade
bohagen och höll det minsta på armen.
— Det har tändt på redskapslidret —
ropade Berta till Villy. Han vände slangen
utan betänkande och spolade henne ett tag
kring axlarna med det samma. Men sådant
var ey vürdt att fästa sig vid. Ändtligen
kom David och Maju med vattentunnan.
Villy lämnade slangen åt David, han var
alldeles förbi af hetta och anstriiugniiig.
Lehtinen höll i hästen, som skyggade för
eldskenet, och andra öfvertogo pumpiiingen.
— För småbarnen till Johan Davids
de förkyla sig ju här och äro bara i vägen
— sade Villy till Lindkvistskau. Men hon
höll envist vid att vakta sina möbler, ehuru
viuden ej låg åt det hållet. Och Villy hade
ingen annan råd än att taga en af de små
i hvar hand, äldsta flickan tog minsten, som
gallskrek och spände sig styf som en sticka
och så tågade herrskapet af till Davids
drängstuga. Där skulle flickan stanna ocb
se om dem, och Davids hustru började
beredvilligt ställa o in en bädd.
Då Villy återväude, stod stugtaket i ljus
låga. Det var som ett vaggande präriegräs
af eld, och de förkolnade pärtorna höjde och
sänkte sig i luftdraget, soin stora flingor
David stod utan mössa, sprängrök i
ansiktet och riktade strålen.
Fähusets bästa brännmatcrial var användt,
och elden hade saktat sig. Af
fönsterrutorna i stugan voro de flesta spräkta. Från
ett grannhemman kom ytterligare folk med
en miudrc spruta och vattnet blef segrare.
Elden i stugan blef släkt, ocb i takets ställe
gapade nu ett svart hål. Den gafvelspets,
som varit värst i elden, var illa medfaren.
Det värsta var öfver, och den vackra, men
förfärande taflan kolnade sakta af. I
fähusknutarna kyttade elden och flammade
stundom upp och rykte våldsamt.
Det beslöts att David och Lindkvist skulle
hålla vakt. Lehtinen med hustru ocb två
barn följde med till granngården,
Lindkvistskan gick till sina små, och Villy tog
pojkarna på siu lott Klockan var 2, då
syskonen vände hemåt, sotiga, våta och illa
medfarna. I köket skodde alla af sig för att
ej väcka fru Steen. Villy med sina
skydd-slingar smög sig genom sälen till sitt rum,
men råkade af idel nit fubbla i en stol.
Är du vaken Berta? hördes fru Steens
röst. Berta höll sig tyst som ett möss, ty
hon fruktade att om modren blefve oroad
under natten, bon kunde få sin svåra
hjärtklappning. Ilur gärna skulle hon ej innan
hou lade sig velat kila öfver Lill brödren
ocb se hur ban redde sig med sina
inackorderingar ; men hon vågade ej, för att ej ånyo
väcka modren och bli tvungen till
undanflykter. Därför tog hon i stillhet en kall
afrättning och kröp i säng.
Villy skötte sig med glans därinne. Han
drog fram den tunna räckdynan under sin
madrass och bredde ut den | å golfvet.
Vidare afstod ban siu låuga hufvuddyna och
sitt öfverlakan, samt hade de våta. sömniga
pojkarna att kläda af sig och draga på sig
haus nattskjortor, ty deras hade alldeles våta
ärmar. De sågo ut som egyptiska
dervischer, eller något dylikt, ty de långa plaggen
släpade kring dem, ocb ärmarna hängde
alnslånga på dc små stackrarna. Kallu somnade
pä stående fot och måste vändas omkull.
Öfver småherrskapet bredde Villy faderligt
och utan att låta sig förbluffa, en paletå
och en rya som tjänade till divaumatta i
salen. Sedau somnade han med godt sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
