Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 22
ii.llustnerad tidning föb ungdom och ba11n.
173
nu ej vatten I Och nu . . . samm den som
katten — kom det åter i omedvetna
riin-stumpar.
Pelle plaskade och plaskade med paraplyn
men förgäfves, hatten seglade triumferande
nedför ån för att hamna, hvem vet hvar, i
en kvarnränna eller en fattig pojkes utlagda
ryssjor.
Snopen och frusen öfvergaf Pelle försöken
att förfölja den och lommade af utåt vägen,
barhufvad, med drypande skoplagg och
nedstänkta kläder — Hvad skall moster
Kihlberg säga om en sådan här landsvägsriddare,
— tänkte ban ett ögonblick bekymrad, —
hon, som är så mån om den yttre elegansen?
— Men ögonblicket därpå åteikom hans
glada sorglöshet och han trafvadejfriskt på,
obekymrad om de förvånade blickar, som
kastades på honom af en och annan mötande.
Framkommen, smet han försiktigt in på
bakvägar, uppväkte i köket en storm af
be-skärmelser, fick ett tvättfat och en borste
samt ett par hjälpsamma händer, som gnodde
honom snygg fram och bak. Och så klef
ban in med sin sirligaste bockning och
eaude-cologneflaskan trykt. till sitt hjärta och blef
mottagen med- en den ömmaste mosterliga
omfamning och godtgjord med tre koppar
doftande kaffe.
#f
Borta.
fi te var det dystert och ruskigt. Träden
(~rf voro aflöfvade; och gräset vissnadt.
Hösten den kulna hösten, hade gjort sitt
inträde, och jag kände mig sorgsen och
missmodig. För par veckor sedan hade jag
kommit till Helsingfors för att studera, hade
haft litet ledsamt då och då; men
öfver-hufvudtaget rätt trefligt, arbetat och varit
nöjd med min tillvaro.
I dag kände jag stor saknad efter mitt
kära hem Jag hade ledigt ty det var
söndag, hvarför jag beslöt att skrifva till min
bror För honom ville jag omtala min
hemlängtan och mina bekymmer.
Kära gosse! skref jag. Du kan inte tro,
huru mycket jag saknat dig och er alla!
Minns du de många trefliga aftnar vi haft.
tillsammans, då vi suttit vid bordet i ditt
rum och läst. vid skenet af min lampa, som
vi kallade Ide, och i hvars röda kupa vi
båda voro så förtjusta. Då kunde vi tala
om alt för hvarandra, utbyta åsikter och
tankar och njuta af hvarandras sällskap
Nu äro de tiderna förbi Jag känner mig
ensam och öfvergifven i hufvudstaden, långt
borta ifrån alla mina kära. — — —
Nej. nu blef stämningen i brefvet alltför
sentimental Jag ruffade upp mig och gick
ut att spatsera. Men ej häller nu ville
humöret bli gladare. Inte en bekant själ
mötte jag på gatorna, och att titta in till
någon kamrat, hade jag ej lust. Jag
funderade på altmöjligt ledsamt och fann min
tillvaro ganska bedröflig.
När jag vandrat omkring en god
halftimme, hörde jag lifliga röster bakom mig.
Jag vände mig om och såg några unga flickor
som muntert pratade. Af deras tal hörde
jag, att de ämnade sig på konsert. Jag
saktade min gång och lät dem passera. De
sågo glada och friska ut, och jag blef genast
upplifvad, när jag tittade på dem, och styrde
ofrivilligt kosan i samma riktning som de
De stannade framför brand kårs huset, hvars
salong var upplyst, och gingo dit in Jag
förstod då, att det var där, det skulle bli
konsert, och så gick också jag in, köpte
biljett och satte mig helt nöjd bredvid en
välmående fru, som såg mycket glad och
vänlig ut. Att hon ej var hufvudstadsbo,
märkte jag snart, ty hon tittade sig förtjust
omkring och frågade mig, 0111 jag ej tykte
att här var förtrollande vackert. Hon talade
om för mig, att hon för första gången var
i Helsingfors och frågade, om jag var bosatt
här. Jag svarade, att jag nog var det för
tillfället. Vi kommo i lifligt samspråk, ty
jag kände mig dragen till henne. Hon var
ju likasom jag en landskusin, och vi kunde
båda ej nog prisa småstadslifvets alla
behag. –-
Vårt samtal afbröts vid den unga
sångerskans inträde. Med mjuk och klangfull röst
sjöng hon en aria ur Faust. När hon slutat
bröto stormande applåder lös. Sä följde den
ena sångnummern pä den andra, och ju
längre jag hörde henne, dess gladare blef
jag När honjfmot slutet sjöng: „0, hur
ljuft att det tinnes ändå så mycket solsken
i världen" glömde jag alldeles det närva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
