Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io6
FEMTE KAPITLET.
det högtidliga är kommet, skall vara kommet, måste
vara kommet.
I verkligheten är allt så tomt, så själlöst, hennes
matta instinkter boija treva efter att skapa nya
känslovärden, hon kan icke leva på vad som finns.
o 1
— Ah, var är du min son, som föddes i natt men
var död och stum. Ett ögonblick lade de dig över
min fot, jag kände värmen av din kropp, det var
min värme, icke din, ty du var död, du allrakäraste.
Var är din kropp, var är din själ? Din lilla, lilla
själ. Ett litet barn, en gosse med ögon, mun, med
händer och huvud, något alldeles nytt i världen,
och mitt.
När den sista tanken som ett svärd far genom
henne, följes den av ett vilt beslut att dö, att resa
sig upp och ropa och skrika, tills det värsta månde
ske. Att dö av hämnd mot det, som är så grymt,
tyckes idel vällust. Men i samma sekund födes små,
små myllrande tankar, splittra sig i något som är
mindre än tankar, frön från hennes jags starka liv,
och som bli till ny tillvaro. Något väntar, lockar,
om det så icke är annat än medvetandet att vara
nattens hjältinna, och att det ensamma ljuset lyser
som en stjärna i mörka natten. Hon lever, skall
kanske till och med bli stark, ung, vackrare än förr.
Gräsligt, smått, vad luften svänger i röda taktfasta
rörelser.
O min son, min älskade, min evigt förlorade.
Hon måtte sjunkit i dvala, ty ett knäppande
väcker henne. Man går i porten och kommer försiktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
