Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅtToNDE KAPITLET.
147
falle att blotta sin nöd för denne främling. Hon
drevs viljelöst fram mot något, som lockade.
— Å, det är så förfärligt att leva, snyftade hon
utan att veta vad hon sade.
Då intet svar kom, såg hon upp, avkyld och
fruktande. Orden hängde ännu i luften.
Herr Holstein satt åter i stolen och händerna
vilade på armstödet. Han såg på henne utan att
röra sig. Louise tyckte sig se förakt och misstro i den
smala blicken.
Hon reste sig yr och tom i huvudet.
— Est-ce que monsieur votre mari est revenu?
Det kom behärskat artigt, som om alls ingenting
skett. Kanske en smula för påtagligt lugnt.
— Jag vet inte, god afton, tack så mycket.
— För all del, adieu madame, måtte madame få
en ^od natt.
Ah, hur upplöst och förtvivlad hon gick därinne,
bet samman tänderna, slungade presenterna utåt golvet.
Att hon icke ens haft sinnesnärvaro att tillbakavisa
dem! Tänk, tänk om hon alldeles prisgivit sig.
Och mitt i detta grinade en sviken förhoppnings
faunansikte fram kallt.
Hon hatade ljusskenet och släckte gasen, kastade
sig på knä vid fönstret och såg ut på den dunkla
gatan. En trånande rädsla sög sig in i hennes bröst,
varför dröjde Töre så? Hon längtade.
Skulle det verkligen vara så svårt att dö, verkligen?
Tanken dröjde som ett återljud i hennes sjuka själ.
Om hon haft en revolver här framför sig och helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
