Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
tRETtoNDe kapitlet.
Hon sprang upp och sträckte ut armen som en
simpel revolutionskvinna. Rösten ljöd skrikig.
— Min man en stackare.
— Hysch, hysch, dämpade de andra förskräckta,
för Guds skull behärska er, fru Hultman, folk hör.
Men det endast göt olja på elden.
— Vad vet ni därhemma om det?! Ni som inte
egentligen behöver duga till någonting för att komma
fram i livet, bli feta och gödda ändå, stoppas in i
skolan, i verkena, mister inte era platser, ni, om ni
inte rent av gå och stjäla! Jo, jag undrar om ni
stode här på bara marken, utan ett öre, utan stöd,
hur många av er som skulle ha »energi». Jag ville se
det! Med hälften av vad kan har av den varan
skulle ni må som prinsar i ert land. Han är ingen
drickeskämpe, han är gudfruktig, han är tålig, han
kan försaka, han är flitig och anständig, han, ni, ni
— Hem? Aldrig!
Hennes huvud skakade, hon grät icke, hon var
obekymrad om allt utom ett stort inre kval. När
hon slungade ut det sista ordet, susade det för hennes
öron, hon föll ned i stolen med huvudet i knät. Hon
tyckte att luften dallrade av klockor,
begravningsklockor, på allt annat blev rymden tom. Hon visste
vad hon sagt, hon visste, att hon menade det, men
nu stod hon ock så ensam, så obeskyddad som
trädet på havsklippan.
Dödstystnad.
— Äh, det är gräsligt, kom slutligen upprört från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
