Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
TRETtONDE KAPITLET.
Gumman vid spiseln vände sig om och
betraktade honom med godmodigt hån.
— Ih du snorhyvel där, du loppsärk, du var inte
stor du inte, när en tog hand om dig däruppe, se’n
Johannes lykt ögonen ihop, kom inte sta* och lär
faster din fasoner, så mycket ska jag säga dig.
Ståltrådsdörren rycktes upp och Louise for om
halsen på Töre.
— Våga inte säga sådana ord till min man!
Ulla Envall såg på dem från sidan, ond var hon
egentligen icke.
— I ä väl allt spettalsgalna, I båda, sade hon
icke utan fryntlighet och böljade plocka fram mat
på bordet.
— Se så, Lovisa, här har hon björnbär och ett
stycke reell biff, som jag köpte åt’na, hon far steka’t
bäst hon gitter. Och nu far I betala mig fyra
dollars i veckan och ha resten för er själva, men några
nya ordningar blir det inte av, och tvätten lejer
Lovisa för, om hon kommer ut me’t, för lugnt och
trevligt vill jag ha på gamla dagar. Nu är det sagt.
Sedan Louise ätit med gråten i halsen som ett
tystat barn, gick hon ut till männen på framtrappan.
Det kvällades över prärien, lysflugorna hoppade
omkring, och långt borta tindrade ljus på Blue Points
kulle. Alla trappor voro besatta av folk, som
glammade och smällde av knallhattar. Louise kröp tätt
intill Töre. Gud ske lov för de 3 dollarna, det hade
genast lättat i bröstet. Aftnarna härute voro dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
