Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
TRETtONDE KAPITLET.
genomskinligt som fönsterglas, och därför ska han
kuschas, var lugn för det.
Så oändligt litet allt detta angick Louise.
— Gokväll, hur mår Lovisa, sade i detsamma en
sävlig röst.
På trappan bredvid satt grannen, arbetar
Vester-berg, med sin pigga värmlandshustru.
Denna puffade nu på honom.
— Ska du säga så, tycker du?
— Va s’a jag annars säga? undrade Vesterberg
fogligt, jag sägér ju du till själva presidenten, jag.
Louise skrattade. Vid tillfällen som dessa, när
hon stod utanför, fick vara iakttagare, då blev hon
oåtkomlig. Men liksom hade Högberg anat denna
överklasstämning, såg han misstänksamt på henne,
tog sitt blad och gick in.
Ack, kvällen var så kort. När Louise satt där och
lutade sitt huvud mot Tores axel, trånade hon efter
något namnlöst. Men snart måste man gå upp till
sig, Töre var så trött, att varje lem värkte. Rätt
under plåttaket i ett litet kyffe stod deras säng och
bredvid en tomlår för kläderna. Det var allt. Här
kröp Louise ihop invid väggen, Tores hud hade fatt
en stark, obehaglig utdunstning genom allt sot och
metallstoft. Och i hans axelkött lyste djupa skåror
efter järnstängerna han bar. Själv klagade han aldrig,
men åh!
Vad hon gick här och väntade på Ada
Lennartsson varenda dag. Nu som alltid tyckte hon, att
något måste komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
