Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 66 SJUTTONDE KAPITLET.
Jaså, det var hon, och här gick han. Han behövde
icke ha gått här, om icke hon, pah fan, det en ska bli,
det blir en.
På kvällen berättade Louise helt kort om besöket.
— Nåå, sade Töre skyggt.
— Åh, hon sa’ att ingen bildad människa kan
umgås med hantverkare, det var huvudsumman, sade
Louise vasst.
Men innan den stingande udden hann verka, slog
hon om, fattade Tores arm och ropade ur sitt
djupaste:
— Tala, tala då med mig, aldrig tala vi samman,
aldrig ligga våra själar öppna, bara jord och jord
och jord, det är det jag inte kan bära, vem är du, vem
är jag? Vad älska, vad tänka, vad drömma vi om?
För Jesu skull ge mig något att leva på, jag dör.
Töre stirrade förskräckt in i hennes förvridna
ansikte.
— Vad ska vi tala om? Jag tycker jag talar om
allting nästan, men du vet, att jag har svårt att
uttrycka mig.
Och medan han sade dessa ord lugnt, litet trögt,
stormade det inom honom av syner och tankar och
kval. Men han gömde på allt, så som han gjort
hela sitt liv och hans far och hans fars fader före
honom, tills bördan av all denna tystnad blivit för
tung att avlyfta.
Dagen därpå saknades Louise. Töre fann henne
ute på prärien vid en dikeskant. De sågo på varandra
med blodsprängda ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
