Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen: Lutherska Tiden - Lutherska Tidehvarfvet före Hert. Carl Filips död - III. Kort beskrifning öfver hertig Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 LUTHERSKA TIDEHVARFVET
Peder Jonsson, Fernellernas stamfader, var en beskedlig
bergsman och häradsdomare vid Yngshyttan, som ock stod i
stor nåd hos hertig Carl. Han rastade hos honom ofta, men
isynnerhet berättas, att han en gång vid sin ditkomst skall
hafva varit mycket törstig. Då träffade han en piga, som kom
ur källaren med dricka i en masurholk”!). Denna skall han
hafva tagit af henne och druckit. Den har sedan varit
bibehållen man efter man slägten emellan till en åminnelse och
har blifvit vida namnkunnig under namn af stora Guttår ?).
Vid lediga stunder har ock hertigen roat sig med att fiska.
Isynnerhet fattade han mycket behag till Kummelön invid
Saxholms slott och lade en del af dess fiske under £ro Kungsgård?).
Det är väl icke troligt, att han ofta haft tillfälle att sjelf vara
der, men som det dock någon gång händt, och han då varit
inne i en fiskarebod, så har samma bod till åminnelse intill
denna dag blifvit hållen vid makt af Kummelöns egare;
äfven
gens ur. Han hade glömt att taga det utur urfickan, då han lade sig att sofva.
Gumman hade ärende att gå bittida om morgonen i hertigens kammare, och
fick höra att uret pickade. Nyss förut hade hertigen fört bränvin med sig
såsom en raritet att skänka bergskarlarne, och gumman trodde, att herren hade
haft bränvinsbröd i byxfickan, som någon liten mus nu gnagde på, hvarför
hon i välmening tog ett vedträ och slog sönder uret. Hertigen gjorde icke
annat än log.
!) Det berättas eljes, att hertig Carl Filip skall hafva druckit
mjölkblanda ur samma holk (Lärd. tidn. 34, 1764 c. fr. N:o 40 s. år) och båda
delarne äro möjliga. FEljes berättas angående öldrickning en annan i sin tid
artig historia om hertigen: Invid Sala grufva bodde en välmående bergsman,
Brastagubben kallad, hvilken efter Salbergs vis alltid hade godt öl. Hertigen
kom en gång resande till honom med något följe och kom öfverens med honom,
att han skulle blifva qvar tills hans gossar förstods drabanterna) druckit ur
en viss tunna i källaren, hvilken, då man slog på henne, gaf en sådan klang
ifrån sig, som skulle hon snart vara tom. ”De drucko i dagar, de drucko i
två,” men tunnan blef hvarken fullare eller tommare och alltid gaf hon nytt
förråd. Andtligen bestod Bråstagubbens bedrägeri deri, att han hade en annan
källare bredvid, från hvilken en pipa gick genom muren ur andra städse
påspädda tunnor, som på ett visst afstånd alltid höllo den andra vid lika.
Hertigen tog det nådigt upp: Innan din tunna blir tömd, få vi se både jul
och pask.
?) Den är besmidd med många guld- och silfvervapen och inuti fodrad
med förgyldt silfver. När durchmarscher (genomtåg) skedde genom Filipstad
i k. Carl XII:s tid, skulle denna alltid vara välkomma och vägfärdsskålför
officerare och andra herrar. Isynnerhet berättas en artig historia dervid om
biskop Kalsenius, som då var pastor vid Dalregementet. Den sista men största
nåd har store Guttår haft af vår allernådigste konung, då han 1768 i
September var i Filipstad. Kärilet förvaras annars hos hofjunk. L. v. Nackrey.
3) Ölme härads dombok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
